Gudarna vet hur svårt det är och återvända och göra uppföljare 20 år senare.
Mycket av filmers magi utgörs av dess samtid och så småningom kult omkring dessa. Trainspotting (1996) av Danny Boyle var ett energiknippe som kändes i mitten av 90-talet upprorisk , rolig, cool och originell. Filmen kom under en era då Storbritannien hade allt när det kom till populärkultur: musik, litteratur, mode och givetvis film. Det var kul och se Trainspotting då, även om det handlade om några skotska unga heroinister. Det är annat i dag, Brexit och en vända igen till Irvine Welsh missbrukare är mindre spännande.
Hade gärna klarat mig utan denna trötta, fantasilösa uppföljare som går under namnet , T2 , Trainspotting (2017). Inledningen är dock lovande, vi ser hur de fyra har utvecklats eller inte. Mark (Evan McGregor) återvänder till Edinburgh efter en längre vistelse i Amsterdam. Han är nu 20 år äldre , drogfri och möts av främmande värdinnor från Slovenien vid flygplatsen. Skottland är inte det Skottland han lämnade. Och detta får även symbolisera för hela filmen. Och däri filmens problem. Man gör en film som ska förhålla sig till originalfilmen och kan knappast stå på egna ben. Begbie (Robert Carlyle) smiter från fängelsestraffet, söker upp sin vuxne son och är fast beslutsam om att hämnas på kompisarna som fick honom skaka galler i två decennier. Begbie känns som en karikatyr, en seriefigur, eftersom han är överdriven på alla sätt. Spud var på väg och lämna drogerna och levde en kortare period, ett familjeliv med barn och arbete. När han fick sparken från bygget , då föll han genast tillbaka till heroinet. Sick boy sysslar med utpressning och internet porr. Han har inte glömt bort vem som blåste vem för 20 år sedan...
Nej, det här funkar inte, det är våldsamt , och humorn är nästan som bortblåst och T2, Trainspotting , känns bara meningslös och djupt onödig. Hade man inte kunnat berätta mer om Mark och vad som hänt honom och hans väg till det drogfria valet? TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar