Sidor

lördag 9 september 2017

Lysande dokumentär om filmmogulen Schein

Maud Nycanders lysande dokumentär Citizen Schein (2017) om Harry Schein är svår att motstå. Hans enorma betydelse för svensk film går knappast och bortse ifrån. Grundare till Filmhuset och förändrade SF och dess ekonomiska muskler, betydligt. Han ville premiera kvalitetsfilm, och när man ser detta , känner jag ett behov av en likande profil i dagens Sverige. En udda fågel som hyser socialdemokratiska och solidariska värderingar men lever nära näringslivet, jet set och ändå betonar kulturens kolossala värde.
Schein var dock kontroversiell och knappast älskad av alla. Han beskrivs som en cyniker och en karriärist som man inte kom nära inpå livet. Han blev "tjenis" med folk han behövde bli vän med och som kunde ge honom fördelar.... 
En del menar att han var märkt av sin traumatiska uppväxt. Med sin judiska bakgrund tvingades han lämna sitt Österrike som barn när Hitler kommit till makten. Hans mor skickades till koncentrationsläger. Han förlorade även kontakten med sin syster.
Harry Scheins förflutna eller tillgång till sina blodsband och familj slogs i spillror på nästan noll-tid....
 Han  valde nog att vara oberoende.  Om han nu skulle överleva i ett främmande land - så måste han göra allting själv.
Och ändå i allt detta , stå stark, alfa hanne och Darwinistiska principer så kände sig han allra mest hemma i Socialdemokratin och Folkhemmets Sverige. Han kände för de svagaste i samhället. Det är för många kanske svårt och få ihop detta... men det gör honom inte mindre spännande för det....

Tennispolare med statsminister Palme och nära vän till Bergman.
Schein hade två mål i sitt unga liv: han  ville bli miljonär och gifta sig med världens vackraste kvinna. Så blev det också.
Han vann skådespelerskan Ingrid Thulins hjärta och långt innan han fyllt 40 var han ekonomiskt oberoende. Hans meriter var brokiga, fejkade som kulturskribent i Hollywood, kastade sig in i rengöringsbranschen i Stockholm och hittade "guld". Studerade till ingenjör, läste och skrev oavbrutet. Och hans kärlek till filmen verkade aldrig dö.....

Maud Nycander målade med breda och färgrika penslar ett förnämligt porträtt av Palme för några år sedan. Det var en stilig, folkbildande och utmärkt dokumentär om en av våra största makthavare någonsin. Vågar nu påstå att hon nu gjort det igen. Denna gång skildrar hon en av våra största och mest inflytelserika kulturpersonligheter under efterkrigstiden med liknade självklarhet och lyhördhet. Det blir spännande vem hon tar sig an och porträttera nästa gång! TA

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar