Det har gjorts många biografier filmer om kända och historiska filmer genom åren. Genren i sig är mindre spännande då filmerna sällan utmärker sig eller är särskilt personliga eller konstnärligt tilltalande. De är så kallade "säkra kort" för och kassa in till Drömfabriken.
Visst har hon, presidenthustrun Jackie Kennedy skildras tidigare, kanske mest känd i Katie Holmes skepnad i tv-serien The Kennedys (2011) och i fortsättningen som SVT sänder. I Pablo Larrains film Jackie (2016) gör Natalie Portman en imponerade rollprestation som ikonen och USAs first lady. Filmen i sig är dock sval och väcker inget större engagemang. Det blir tungt, endimensionellt och mestadels blir det en film som hade potential men utnyttjade inte dess goda möjligheter. Det är något som saknas här. Det fattas något. Jag hade gärna sett att man kommit närmare Jackie , fått borra in i huvudet på henne, och dela hennes kluvna känslor och tankar kring sin döde make. Somliga vet att JFK inte var den Dröm som myten tillskrev honom...
Filmen berättar om dagarna efter mordet på maken John F Kennedy. Det är dagar drivna av sorg och dagar förtappade i ensamhet och smärta. Jackie är isolerad, ensam och Vita huset liknar ett tomt slott. Det är en mardrömsliknande tillvaro. Hon har kvar blodet på kläderna. Bryter ut i hysteri och gråtattacker. Vad säger hon till barnen om vad som har hänt deras pappa? Hennes svåger, Ted Kennedy (Peter Saarsgard) erbjuder ingen större tröst. Jackie är övergiven. Hon söker sig till en präst (John hurt) som lyssnar på hennes stora sorg. Jackie bearbetar sorgen med och lära sig om Lincoln (som också mördades).....och skapa mytologiseringen av sin avlidne presidentmake....TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar