Smaklös Bridget Jones uppföljare

Bridget Jones (Renée Zellweger) är tillbaka.  Hon är nu skild och singel igen. Hon hänger med sina 20 år yngre kollegor och mycket tycks kretsa kring Tinder och sex. Storleken verkar ha betydelse.

Hennes älskare Daniel (Hugh Grant) har dessvärre mist livet. Hon träffar Mr Darcy (Colin Firth) oftast vid formella sammanhang. Stämningen mellan dem är laddad. Han dejtar någon ny. Trots detta faktum hamnar Bridget och Mr Darcy i sängkammaren....
 Bridget följer under sommaren med en kollega på musikfestival. Ölen flödar. Festen är gränslös. Och hon förminskar artisten Ed Sheeran offentligt. När hon sedan fastnar i den obligatoriska festival-leran dyker så en ny riddare upp , en proper amerikan (Patrick Dempsey) för undsättning. Det hamnar så småningom i samma säng.

Några veckor passerar och det visar sig att Bridget Jones är gravid. Men vem är far till hennes blivande  barn? Mr Darcy eller amerikanen Jack? Det är frågan....

Nej , ganska tidigt förstår man att Bridget Jones baby är daterad, det är löjligt, plumpt och faktiskt en ganska smaklös film. Om föregångaren hade en viss finess, är detta mest buskis , och en brittisk sådan. Här drivs det med media och homosexuella på ett hejdlöst sätt som man gjorde i Polisskolan filmerna på 80-talet. Och handlingen i sig är så forcerad och så tramsig att man nästan skrattar för dumheterna och inte humorn i sig. Stundtals funderar jag över huruvida det är en kvinna eller man som har dikterat filmens manus. Bridget Jones är knappast en feministisk karaktär. Det är istället en ganska kraftig fördumning och ganska nedvärderande skildring av en brittiskt tjej. Var finns den komplexa människan bakom allt hysteri och klumpighet? Människor förändras och är i ständig förändring. Men inte Bridget Jones eller James Bond tydligen. Dessa förblir icke-människor, mer karikatyrer, eller seriefigurer, om man så vill. 

Bridget Jones saknar helt kulturellt kapital, är knappt talför, korkad i största allmänhet och uppför sig mer som en ung tonåring än 40 + som hon faktiskt är. Och filmens idé faller ju platt, eftersom vi undrar ju varför hon inte bara tar reda på faderskapet, utan bara nonchalerar detta. Det visar sig att Helen Fielding (vars böcker filmerna baseras på) har även denna gång skrivit filmens manus (ihop med bland annat självaste Emma Thompson, som spelar läkare i filmen). Hon lär ha haft betydligt bättre arbetsdagar än så här. TA