Innan du börjar läsa den här texten om "Twin Peaks - The return" ska du veta att den är absolut SPOILERFRI, så tveka inte att kasta dig över detta försökt till recension av det 18 avsnitt långa säsong 3 av "Twin Peaks"!
Det sägs ofta i den nya "Twin Peaks"-serien att det var 25 år sedan som ditten och datten hände och det förklaras ju av att serien spelades in redan 2015 och eftersom den stilbildande och kultförklarade tv-serien pågick 1990-1991 så blir det ju korrekt. Även om när man ser serien nu, 2017, så tänker man 1992 vilket ju är året då biofilmen "Twin Peaks - Fire walk with me" kom. Och det är, något otippat, men inte om man är Lynch, just den filmen som man mest bör ha i färskt minne när man ser den nya serien.
Jag vet ju att många, många, inklusive mig själv ofta, är skeptiska till uppföljare, remakes, reboots och allt vet det heter och till exempel är det ju många som önskar att de nya Star Wars-filmerna aldrig gjorts (även om jag inte tillhör den kategorin ska tilläggas...).
Twin Peaks har ju en speciell plats i mångas hjärtan och det är ju en av de absolut mest inflytelserika och bästa tv-serier som någonsin gjorts.
Att då göra en ny omgång av avsnitt, om än bara för att ge en förklaring till vad som egentligen hände när serien fick ett något snöpligt slut för att tv-bolaget, så att säga, drog ur kontakten, är nog för många lika tveksamt och onödigt som om att man gör en ny "Top Gun" eller en ny "Blade Runner" för den delen.
Men, men, det här handlar ju mer om David Lynch och Mark Frost än att det "bara" är en fortsättningen på en 25 år gammal tv-serie.
I våras, inför visningen av de fyra första avsnitten på HBO, var hemlighetsmakeriet stort, inget hade läckt ut om tv-serien men personligen pendlade jag mellan pessimism och en försiktig optimism. När så lång tid har passerat så kan det ju verkligen bli både pinsamt och krystat och daterat och allt möjligt. Ungefär som comebacken med "Arkiv-X" förra året...
Men efter de fyra första avsnitten, som alla lades ut samtidigt, så kunde man konstatera att firma Lynch & Frost inte bara hade gjort något som ingen förväntat sig utan också verkade ha skapat något olikt tidigare skådat i tv-serie-sammanhang.
Och den känslan förstärktes bara efter varje avsnitt som lades upp. Nya och gamla bekantskaper varvades och genidraget, ett av många, var att dröja innan vi överhuvudtaget hamnade i själva Twin Peaks. Ju längre fram serien kom, desto mer kunde man börja skönja någon slags tanke att binda ihop de två originalsäsongerna med den nya. Och kanske skulle vi tillslut få något slags avslut och förklaring till det som hände i Twin Peaks.
Lynch har själv sagt att han ser serien som en långfilm i 18 avsnitt och det kan man ju ha åsikter om. Jag ser mer serien som en löst, lite fristående uppföljare till klassiska tv-serien. Vissa avsnitt var mer som en slags installation, som konstfilmer mer än regelrätta dramaturgiska avsnitt, och andra avsnitt puttrade på lite avslappnat och var bra men kanske inte mästerliga. Men det varje, varje avsnitt aldrig var, var att de var tråkiga, ointressanta eller dåliga. Inte tillnärmelsevis.
Tror att jag aldrig sett en tv-serie eller knappt ens en film där jag suttit så klistrad och ofta med munnen halvöppen och glömt bort tid och rum, på sättet som jag gjort framför "Twin Peaks - The Return".
Det finns så mycket, så oerhört mycket som är fantastiskt och härligt och bra med den här serien, men allt kan jag inte dra upp pga av löftet om att det ska vara "spoilerfritt". Men bara en sak som alla de små konserter som framfördes på vägkrogen The Roadhouse... så häftigt!
Visst har det ibland varit snudd på obegripligt och utstuderat pretentiöst och känslan att Lynch har haft helt fria händer (vilket han nog aldrig hade när han gjorde serien första gången) är påtaglig, men sällan har väl något som gjorts i tv-serie-format eller som film varit så experimentellt och samtidigt så underhållande, sällan så vackert och gränslöst och samtidigt så våldsamt och blodigt och hemskt. Vissa avsnitt och vissa scener tillhör något av det mest läskiga och obehagliga jag skådat i mina dagar, vilket ju inte säger lite...
Men där finns ju även humorn. Det har klagats en del på att man saknat den gamla seriens knasighet, humorn, det där "damn good coffee", pajerna och det sköna galleriet av karaktärer.
Men då har man inte sett så mycket av de nya avsnitten. Lynch är en skön snubbe, han har humor och distans och det märks inte minst på den han själv spelar, FBI-chefen Gordon Cole.
Lika läskig och märkligt underlig som serien varit, lika rolig och härligt skruvad och ibland väldigt romantisk har den också varit. Och sorgsen över nationens tillstånd. Dagens USA går ju inte en konstnär som Lynch förbi direkt...
Jag minns med stor värme och glädje Harry Dean Stantons karaktär som ägare till en trailerpark. Jag kommer minnas Tim Roth och Jennifer Jason Leighs karaktärer med både ett leende på läpparna och en med en rysning. Bröderna Mitchum utgjorde en stor del av seriens humoristiska ryggrad och det var en njutning att se både James Belushi och Robert Knepper tillsammans med de playbunnies-liknande tjejerna som alltid följde i deras fotspår.
Och Miguel Ferrer, som ju tyvärr avled i början av 2017 men som hann avsluta sin medverkan i serien, hans insats kan aldrig minskas eller tonas ner i den här serien överhuvudtaget. Hans "deadpan" ansikte, speciellt i scenerna mot Gordon Cole, är obetalbart och han spred en konstig form av värme genom hela serien. Han hade verkligen hjärtat på rätta stället och var en av seriens moraliska kompasser.
Naomi Watts gick från att vara ett kul inslag i serien till att bli en av höjdpunkterna med hela "Twin Peaks - The return". Hon är fullkomligt fenomenal och levererar en hel hög med underbara repliker.
Och sist men inte minst, Dale Cooper himself. Kyle MacLachlan gör inget mindre än en Oscars-värdig insats här! Utan att avslöja något om serien så kan man ändå säga att han drar ett stort lass, i flera bemärkelser.
Jag blev djupt imponerad av MacLachlan i denna upplaga av "Twin Peaks".
Konstnären Lynch verkar ha haft det riktigt roligt här. Ibland känns det nästan som om han velat driva med oss alla, som om han velat ge oss fingret, gjort det, sedan skrattat och bytt spår och sedan kommit på att, ja just det, det här är ju "Twin Peaks" och jag ska ju liksom knyta ihop allt mot slutet...
Han har, också, lyckats förena det förflutna med nutiden på ett lysande sätt. Och slänger in små kommentarer och betraktelser om dagens USA och lirkar fram små, kärleksfulla porträtt här och där av människor och företeelser så som han ser det genom sitt säregna konstnärsskap.
"Twin Peaks- The return" blev inte som någon hade förväntat sig. Vågar jag nog påstå. Och jag vet att många slutade titta efter kanske fyra, fem avsnitt. För att det var för knäppt helt enkelt. Och för att sjunde säsongen av "Game of Thrones" började visas samtidigt i USA.
Och just nu, när serien har avslutats, är tonläget ganska lågt och ingen större buzz, så att säga, förutom bland alla som sett serien och gillat den.
Men jag är övertygad om att denna 18 episoder långa film, som Lynch vill kalla den, kommer växa ju fler som kommer kunna se den, när den visas på kanaler med större spridning, och den kommer, om det finns någon rättvisa, bli i varje fall en kultklassiker. Helt i nivå med originalserien. Personligen tycker jag den nya serien är överlägsen den gamla och det trodde jag aldrig jag skulle kunna tycka. Det finns en gränslöshet här som jag aldrig kommer kunna släppa eller glömma.
Jag tror och hoppas att det inte blir något mer om Twin Peaks från Lynch & Frost, men jag skulle mer än gärna se ett nytt samarbete dessa två herrar emellan.
Tills dess kommer jag inom kort att se om hela "Twin Peaks - The return". Inte bara för att jag var så extremt förtjust i den. Utan nästan mer för att jag känner mig tvungen. Detta väsen till tv-serie har skakat om mig på ett sätt jag sällan varit med om, och jag känner en slags dragning, en hypnotisk kraft som snart kommer tvinga mig att se om serien.
Tillsammans med en eld. "Fire walk with me".
Göran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar