Medverkande: Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Tomas von Brömssen och
Agnes Lindström Bolmgren m fl.
Speltid: 101 min
Betyg: SA SA SA
Året 1984 utses Köping av Jan Guillou till Sveriges tråkigaste stad. Det smärtar hos alla innevånare i stan. Det är förnedrande och gör det inte enklare för en stad som länge kämpat med identitet. En alkoholiserad och misslyckad affärsman vid namn Hasse P (Persbrandt) blir förbannad och tar saken i egna händer. Hans hemstad ska få återupprättelse. Kosta vad det kosta vill. Köping ska hamna i historieböckerna. Och inga Stockholmare ska få kasta skit igen mot staden. Irrationell och uppfinningsrik som han är , planerar han att baka tillsammans med några ungdomar världens längsta smörgårdstårta....
Jag har inte fattat grejen med Filip och Fredrik. Kan inte uttala mig om dem. Är de dagens motsvarighet till Hasse och Tage eller är de bara är några gaphalsar? Jag blir inte klok på den frågan. Däremot blir jag imponerad av deras film Tårtgeneralen. Det är till och börja med en smått osannolik och sensationell historia. För det andra har filmen värme och känns personlig. Och för det tredje ser vi flera fantastiska karaktärer figurerar i intrigen. Mikael Persbrandt gör en väldigt inspirerande gestaltning som Hasse P. Han är briljant. Larger than Life. Den ständiga byfånen eller förloraren som får sin revansch. Han och Köping blir symbios. De vill något större , de vill lämna avbytarbänken. Göra något på riktigt, få ett värdigt liv. Ibland tänker jag på Ulf Malmros landsbygdsskildringar (Smala susie, Bröllopsfotografen) med original och egensinniga profiler och bitvis ser jag även lite influenser från Wes Anderson (The Royal Tennebaums). Filmens sidohistoria , den om en ung Filip Hammar och dennes excentriske frankofil till pappa är finstämd och extra minnesvärd. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar