I början av 90-talet får de ryktet av att vara ett Storbritanniens coolaste band och allt går väldigt fort. De får skivkontrakt och blir ganska låst musikaliskt. Det är först på tredje albumet Parklife (1994) som de går mer sin egen väg. Bandets sångare Damon Albarn är less på att se hur amerikanska band , i efterskalvet av grungen och Nirvana sveper över land efter land. I och med skivan Parklife skapar de "britpopen" som blir en antites mot det amerikanska , och i synnerhet grunge vågen. De blir tillsammans med rivalerna Oasis enormt stora. Indiemusiken blir så småningom mainstream. Blur befinner sig i en mediecirkus som saknar motstycke. Popkriget, "battle of the bands" får stor exponering och till slut känner sig gitarristen Graham Coxon mycket besvärad av kändisskapet. Tusentals tjutande tonårstjejer hänger efter dem. Det hade varit roligare att bli uppskattad eller respekterad för musiken och inte "det andra", säger han.
Bröderna Gallagher i Oasis rackar ständigt ner på Blur. Det är oräkneliga förolämpningar och oförskämdheter i stor mått , alltid riktade mot ett och samma mål. Damon Albarn känner sig sårad och säger att det är som "om mobbarna från skolan" kommer tillbaka i ens liv. Framgångarna och kändisskapet drar sakta i sär gruppen. Gitarristen Coxon hamnar i ett svårt alkoholmissbruk. Damon Albarn skiljer sig från sångerskan Justine Frischmann. Trummisen Dave Rowntree satsar på politisk karriär och basisten Alex James skriver en bok och börjar med ostproduktion. Året 2009 återförenas gruppen och vi får se i filmen hur de repar inför ett gig på tågmuseum i Colchester. Och där allt började en gång i tiden. Cirkeln sluts. Bandet skrattar och trivs med varandra igen. Vi bevittnar med andra ord, en vacker återfödelse.TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar