När 00-talet och 10-talet sedan ska summeras i kommande svenska historieböckerna kommer Silvana Imam vara lika given som säg #metoo för att förstå samhällsstrukturer, förändring, utveckling och avgörande följder/effekter. I filmen Silvana - Väck mig när ni vaknat lär jag känna ett fenomen, en ikon , en "naturkraft", för att citera henne själv.
Hur kommer det sig att hon gått mig så förbi genom åren?
Det vore lätt för mig att skriva att det har med åldern att göra. När allt kommer omkring handlar det om andra mer komplicerade saker - jag är vit medelklass man. Vad vet jag om att växa upp i ett samhälle där patriarkatet styr , när jag är en del av det? Vad vet jag om att flytta till ett annat land , där jag blir bemött som invandrare? Och vad vet jag om att vara i ett samhälle där det hela tiden ska talas suspekt om min sexualitet?
Silvana Imam har i hela sitt liv slagits mot normer. Att inte passa in.
Vi ser invandrarflickan som kommer till Kiruna i mitten av 90-talet. Hon kallar sig för Erik, för hon vill bära kort hår och vara pojke. Dansar till Ace of base , Wheel of fortune......
Mobbad i skolan. Hon sparar ut till långt hår och successivt anpassar sig till könsrollen. Hennes pappa brann för politiken och det "ärver hon". Hur blev flickan som ville heta Erik den stenhårda butchiga scen-personan Silvana Imam? Det får vi kanske inte riktigt svar på i den här filmen, dessvärre. Vi får dock små hintar om det, och resten får vi nog fylla i själva. Det får vi leva med.
Filmen är gjord av Mika Gustafsson, Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis. De har gjort en djärv, personlig och sensitiv skildring av en artist som kastar taggtråd mot etablissemanget. Hon sparkar ständigt uppåt och jag tänker på flera politiska ledare i historien som kämpat för frihet. Och jag tänker även på David Bowie och Bob Dylan. I den meningen att Silvana likt dem skapar en scenpersonlighet som tar över och till slut blir - för mycket. Även för Silvana själv. I filmens inledning rusar hon ut i skogen och mot en klippa väser hon ur sig: vad vill ni ha ut av mig? Och jag hör en oro. Och jag hör en frustration. En nedstämdhet. En förtvivlan. En sorg. En kommande utmattning. Det vilar något ironiskt över alla dessa "frihetskämpar". För hur fria är vi och blir vi? Silvana Imam blir ledaren och inspiratören för många tjejer , att leva som de själv vill och klä sig som man vill och slå tillbaka mot patriarkatet och rasisterna. Det ironiska vilar i att Silvana Imam infriar och ingjuter frihet i tusentals och kanske miljoner själar, samtidigt som denna Jesus-gestalt dör för dig. Dör i sig själv. I och med makt och kommer ansvar. Förväntningar.
Hennes förhållande med Beatrice Eli är fint och målas med varm hand. Flera scener med dem två inger en direkt wow-känsla! De talar om bilderna av dem själva , vilka de skulle vilja vara men blir i bilderna. De talar om hur deras forna jag och om deras tidigare liv. Och kärleken är mäktigare än allt annat. De utstrålar den där självklarheten hos varandra som är så svår att sätta ord på. Silvana Imam får frågan: Hur känns det att tycka om en person så mycket, som gör så fantastisk musik som Beatrice Eli gör? Hon får något varmt i blicken och hon blir tyst. En tår parkerar i ögonen och hon säger att en mening räcker inte för att beskriva det....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar