Woody Allens bottennapp

Ser om Woody Allens Harry bit för bit (1997) och häpnas av filmens gubbsjuka och patetiska sexfantasi-skorrande ton. Det är över tjugo år sedan han gjorde den här filmen, och jag minnas att jag redan då, tyckte att "mästaren" tagit en antal felsteg i och med filmen. Den kändes då alltför grov, ful i mun och vulgär. Filmen saknade flyt (är ju onödigt dramaturgiskt berättad då den växlar mellan nu-tid med författaren och dåtid med hans romanfigurer) och framförallt charm , som vi vara vana med Woody Allen. Och jag tycker tyvärr inte så värst mycket annorlunda nu om den här filmen....

I den ser vi en bitter och neurotisk författare (som vanligt, alltså) vid namn Harry Block (spelad av Allen själv) som mordhotas av en före detta svägerska (Judy Davies) som han hade en affär med. Block har drabbats av skrivkramp. Han har öst ur sig allt om sig själv och intima uppgifter om sina släktingar i sina romaner. Det har väckt ilska och vrede inte minst hos svägerskan.

Men som om det skulle sluta där.
Alla pengar han äger lägger han på prostituerade. Han skäller ur sig på Faye (Elisabeth Shue), en före detta flickvän och student till honom i litteraturhistoria. Hon  har sedan en tid gått vidare och hittat en ny fästman (Billy Crystal). Harry Block börjar föra dialog med sina påhittade karaktärer, som börjar bli mera honom än vad han själv kan vara... 

Det finns en hel del att säga om en film som Harry bit för  bit. För det första, Woody Allens karaktär är vråljobbig. Gigantiskt självupptagen, ständigt gnällande och missnöjd med allt och tjatar om alldeles för mycket. Han liknar en dåre som tänker alldeles för mycket och saknar självdistans, självkänsla och troligtvis luktar han illa. Han har slutat duscha. Han ger fan i hur han luktar eller uppfattas av andra. Han citerar de stora tänkarna från antiken och går runt i samma gröna jacka som han bar i Annie Hall (1977). Han märker inte att tiderna har förändrats omkring honom.

För det andra, det blir så patetiskt att se honom få ihop det med en sådan som Elisabeth Shue. Hon var tonårsförälskelsen personifierad för mig under 80-talet i filmer som Cocktail (1988) och Karate kid (1984). I filmen beundrar hon Allen som den Stora konstnären. Det blir enormt omöjligt att ta detta på allvar eller ens tycka att det är charmigt i dessa #metoo tider. Han förför henne i en hiss. Sure. Elisabeth Shue. Vad ser hon i honom? Här snackar vi ju den käcka American girl eller Girl next door som varit tillsammans med Tom Cruise och Karate Kid på film. Och här faller hon för en gammal grå gubbe med ett intellekt som går i högvarv. Han är dessutom sarkastisk och inte särskilt vänlig eller sympatisk , varken mot barn eller kvinnor. Man börjar undra.

Vem är han? Är han en nidbild, en karikatyr , en parodi av kåta män?  Jag vet inte ens om jag behöver nämna att Demi Moore förekommer även i en roll i filmen. Hon spelar en psykolog som säger upp sig för att bli ihop med klienterna.

För det tredje. Detta är en film med mindre smickrande skildringar av kvinnor. Jag önskade att Woody Allen hade haft förmågan att bromsat det här projektet.

För det fjärde. Några enstaka idéer är väl lovande, men bara i tanken. Det är dock lite kul att se Robin Williams som en ofokuserad skådespelare. Och jag förstår också att Woody Allen var förtjust i idéerna över en man som inte fungerar i Livet men lever i konsten och hur skrivandet räddar honom. Men det är knappast material eller ger stoff till en hel film. 

För det femte. Det börjar med buskis humor och dialogen blir mer och mer pinsam. Woody Allen hamnar i helvetet och snackar oralsex med Billy Crystal. Det är så billigt.  Detta är ovärdigt. Tobey McGuire träffar en geisha och ni fattar. Manlig njutning, om och om igen.

Paul Giomatti (Sideways) och Paulie (Tony Sirico)  i Sopranos dyker upp i små statistroller, vilket får en och småle litegrann. I övrigt vill man att denna film skall falla i glömska. Och jag undrar om kritikerna som hyllade den här filmen till skyarna , för drygt 21 år sedan, håller fast vid det i dag?
TA