Alla har vi våra gränser. Gränser för hur långt vi kan sträcka oss utanför vår "komfort zon". När det kommer till film så undrar jag var du har för gräns? Hur långt kan du sträcka dig bakåt i filmhistorien? Var någonstans tar det stopp? Vilka äldre filmer kan ge dig en berikande upplevelse?
Häromkvällen hamnade jag i ett filmsamtal med några yngre släktingar (födda tidigt 90-tal). Brian De Palmas Scarface (1982) nämndes som en film som kändes "gammal" och bara ha "taskiga effekter". Det skulle aldrig komma på fråga att se filmer som Casablanca (1942) eller Diktatorn (1945). Ingen av mina yngre släktingar hade sett E.T (1982). Och det var svårt att "sälja in" filmen. De sades inte gilla "rymdfilmer" särskilt mycket. "Men det är en saga" , sade jag, och möttes av artighetsfraser som, "jag kanske får kolla upp den".
Varje generation har sin "populärkultur". Vad äldre tycker eller tipsar om förblir ointressant. Den unges världsbild och världssyn "förblir" till synes orubblig och opåverkbar. Det är väl vad som definierar att vara ung. Unga bryr sig inte om vad andra säger eller tycker. I synnerhet inte vad äldre tycker. Det är ungdomens sötma och gudomlighet. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar