Brittisk/amerikansk dramathriller från 2017 i regi och med manus av Lynne Ramsay med Joaquin Phoenix, Judith Roberts, Ekaterina Samsonov med flera.
Från 15 år, längd 1 tim 29 min
Biopremiär 27 april
Betyg: SA SA SA SA
Joaquin Phoenix verkar trivas i roller där han får vara en riktig outsider, mumla genom skägget och borra ner huvudet och bara vara lite tvär och svår. Och han gör det bättre än någon annan med sin karaktäristika "method-acting- stil".
I skotska Ramsays nya film gör Phoenix nån slags blandning av sin karaktär i fejk-dokun I'm still here (2011) och Travis Bickle i Taxi Driver. Vissa liknelser med just Scorseses becksvarta mästerverk från 1976 går ju att dra. Som tonen och känslan, den bedrägliga ytan mitt i det depraverade och våldsbenägna sex och drogträsk som Joe (Phoenix) rör sig i. Och hur hans traumatiserade krigsveteran och numera någon slags privatspanare/ hitman bär på så mycket skit från kriget och som f.d. FBI-agent, och hur han trycker ner allt det tills det inte går längre.
Han åtar sig skitiga, ofta våldsamma uppdrag som handlar om att finna och återhämta unga tjejer som kidnappats eller blivit vilseförda och hamnat nere på botten av prostitution och knark. Joe har lätt för att bruka våld, är totalt orädd och gör vad som krävs för att utföra sina uppdrag. Sen går han hem och tar hand om sin mamma i Queens.
Men ett uppdrag går snett och Joe tvingas till en brytningspunkt, om han ska fortsätta sin gamla väg och riskera dö på kuppen eller om han ska försöka göra sig fri.
Med febrig, hetsig och ångestfylld musik av Jonny Greenwood, gitarrist i Radiohead, lyckas Ramsay ganska så kompromisslöst skapa en mörk, tajt, våldsam, spännande och mycket engagerande film där slutet kan komma att diskuteras, för eller emot. Återigen, precis som var fallet med Taxi Driver...
Ramsay har inte rosat marknaden direkt. Debuterade 1999 med Råttfångaren och sen kom Morvern Callar (2002) med Samantha Morton i huvudrollen och sen dröjde det till 2011 innan hennes nya film kom, en filmatisering av boken "Vi måste prata om Kevin" med Tilda Swinton och John C Reilly.
Detta är Ramsays första film sedan dess och jag är glad att den får biodistribution men någon publiksuccé blir den inte. Däremot förtjänar den en stor publik, den är jobbig att se, en riktig feel bad-rulle men samtidigt stark, kraftfull och omtumlande. Mycket är Phoenix förtjänst. Han är hypnotiskt, magnetisk, elektrisk, ja otroligt bra helt enkelt. Han verkligen ÄR Joe och är både större än rollen och samtidigt så perfekt i rollen. Magnifikt.
Göran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar