Blod är tjockare än vatten

Luchino Viscontis mäktiga familjekrönika Rocco och hans bröder (1960) har vissa likheter med Coppolas Gudfadern (1972). I bägge filmerna ser vi skildringar av bröder och hur de vrider och vänder sig emot varandra. Familjens heder står ständigt på spel. Och det är släkten som går före allt annat. Individen får göra avkall på det mesta, ja, till och med den enskilda Lyckan.
 Nino Rotas storslagna musik figurerar i båda filmerna och skapar tillgång till unika världar och miljöer. Och talar till mig på ett märkligt djupt vis. Väcker känslor i mig som jag inte visste att jag hade eller bar på. I Rocco och hans bröder följer vi den fattiga familjen Parondi som flyttar från landet till storstaden Milano. När bussen äntligen rullar in längs stadens gator sitter de som fastklistrade vid fönsterrutorna. De häpnas av stadens utbud. Det är nu Drömmar skapas. Det är nu möjligheter formas. Någon morgon senare har vintern kommit. Det snöar och bröderna ges raskt iväg för att skotta. Det ska ha jobbet före någon annan. De måste ha pengarna.

Simone (Renato Salvatori) tycks ha fallenhet för boxning. Han är lyckosam under en kortare period.  Men när Simones hjärta krossas av Nadia (Annie Girardot) är han sig inte mera lik. Skulderna växer som berg. Alkoholen forsar igenom honom som floder.

Hans bröder försöker hjälpa honom , men det verkar förgäves. Rocco (Alan Delon) blir dessutom förälskad i Nadia. När ryktena på stan slutligen når Simone finns det ingen väg tillbaka....
TA