Sidor

fredag 27 april 2018

"Fel" flicka på hal is


I TONYA amerikansk film i regi av Craig Gillespie.
Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney m fl.
Speltid: 120 min
Betyg: SA SA SA

I Craig Gillespies (Lars and real girl) sevärda filmatisering om konståkerskan/skridskostjärnan Tonya Hardings liv (spelad av Margot Robbie) och livsberättelse betonas det flera gånger om hennes "felaktiga bakgrund". Hon passar inte in att representera USA , hon kommer inte från en sund familj. Det får hon också höra ifrån en av jurymedlemmarna från tävlingssammanhang. Uppvuxen i ett hem med en hänsynslös mamma (Allison Janney) som misshandlar henne och spottar ur sig ilska och hat över sin lilla dotter. Inte blev det bättre med den brutala och våldsamme pojkvännen Jeff (Sebastian Stan) som Tonya så småningom gifter sig med.

Tonya Harding går inte färdigt skolan. Något hon verkar vara stolt över. Hon satsar allt på isdansen. Hon bär inte eller väljer skönhet. Hon säger sig inte vara en "tjejig tjej". Hon syr sina egna kläder. Fuskpälsar. Andra fnyser emot henne. I ishallens korridorer röker hon ännu en cigarett. När andra framträder till tonerna av klassisk musik, föredrar hon ZZ Top. Och hennes make up är inte av de blygare slaget.
Tony Harding tar till det enda hon har. Kraft och järnvilja. Hungern efter revansch och erkännande. 

Hennes förhållande med Jeff är destruktivt. Han slår nästan sönder henne och hotar henne allt oftare.  Hon polisanmäler honom gång på gång. Ingenting händer. Hennes förtroende för polisen är nästintill obefintligt.

På många sätt är hon en produkt av the American Dream.... Den amerikanska drömmen....
I USA och i många amerikanska berättelser skapas myten eller sägnen om VEM som helst kan lyckas. Vem som helst kan komma in i Vita huset. Vem som helst kan bli framgångsrik. Men till vilket pris? Vad måste offras? Vad blir kvar? Och vad händer efter att Solen gått ner?


I , TONYA kan både ses som ett märkligt människoöde och en satir, ja , rent ut av en kritisk film över USA. Berättarmässigt pendlar filmen mellan nu och då-tid. Man har försökt göra en sorts mockumentary (fejkad dokumentär). Vi ser hur Tonya sitter i filmens fiktiva nu-tid och stirrar tomt in mot kameran ifrån ett ödsligt kök, någonstans. Hon säger fraser, ord som så många andra före henne redan myntat. Hon kunde ha varit bland de största. Hon kunde ha varit en utmanare (contender). Hon ville bli känd. Hon ville bli älskad. Hon fick Andy Warhols "15 minutes of fame" och sedan vände det. På några ögonblick blev hon USAs mest hatade person. Och var det hela ödesbestämt? Var det så alla ville ha det? Vad ville ni publiken? frågar hon sig.

Jag vet inte om det vore intressant eller närmast fruktansvärt att få höra en psykolog analysera en sådan som Tonya Harding. Vem som helst kan se i filmen att hon är en trasig själ, en spillra av den människa, den flicka , unga kvinna som växte upp med Drömmar och önskningar. Samtidigt verkar hennes överlevnadsstrategi finnas där. Och den omfattar inte självinsikt eller självkritik. Det är aldrig hennes fel. Men vems är det då?
Å andra sidan, när vi ser Tonya Hardings hemförhållande, kan man inte annat än tycka synd om henne. I tidig ålder försvinner hennes pappa ur bilden. Han lämnar henne mot sin vilja med sin elaka mamma.

 Det hela liknar ett klassiskt grekiskt drama eller säg sviter av Barry Lyndon (1975). Hat föder hat.
Tonya växer upp med mamma Lavona Harding. Hon kedjeröker och bär och andas bitterhet. Vrede spyr hon ut mot allt och alla. Hon vill vara någon. Bli någon. Blir någon genom sin dotter.  Hon satsar allt på Tonya. Hennes dotter känner ångest, skadlig press och en mor som kräver tacksamhet och styrning.

På sätt och vis har kanske Tonya Harding sin mor och tacka för framgångarna. Modern ber inte om ursäkt, trots hennes enkla bakgrund. Och hon kämpar enträget för att få dottern att bli tränad av "den bästa tränaren". Och det ger ju resultat. Men hur mår hennes flicka i själen och inombords? Det är något Lavona Harding knappast bryr sig om. Hon saknar helt och hållet empati. Hon borde inte vara förälder...

Vad är det för moder? Det är en modern som delar ut slag och våld mot sin dotter i hushållet.... Hatet och våldsamheterna staplas på rad. Det går så långt att hon skadar sin dotter med kniv.... Blodet stänker ner på köksgolvet....

Och våldet slutar aldrig existera i Tonya Hardings liv. Hon flyr ifrån modern med hjälp av kärleken och pojkvännen Jeff.  Men han är inte den han utgör sig för att vara.  På dagarna kör han buss åt handikappade och på kvällarna låter han knytnävarna "tala"....  

I ,Tonya är en film som känns influerad av Martin Scorseses filmer, det finns en snabb, energisk och okomplicerad berättarglädje i första halvan av filmen. Nästan varje bildruta är ljudsatt med något musikaliskt örhänge från 70 och 80-talet (Fleetwood Mac, Supertramp osv).

Karaktärerna pratar ibland mot kameran och här finns en slags ironisk och lite distanserad ton. Det fungerar ganska bra. Det är lagom underhållande. Och jag förstår att man inte har velat göra en alltför mörk tappning av berättelsen. Men dessvärre blir det lite på bekostnad av djup och större beröring.  Det finns dock starkare scener än andra i filmen, t ex enstaka scener mellan Tonya Harding och hennes tränare. Det är en icke-saga som man försökt färglägga grundligt , men också utdraget och övertydligt. Filmen tappar gnista och mitt engagemang vid mitten, ungefär.

Filmen kunde mycket väl ha tagit slut där, men då omvandlas den till en snårig thriller. Och det är synd att själva "kärnan" i fallet Tonya Harding kommer då. Attacken mot Nancy Kerrigan, både dess för och efterspel borde ha fått mer fokus och tidigare fokus i filmen. Och visst saknas en djupare skildring av Nancy Kerrigan och Tonya Harding.


Filmen är inte bara för lång för sitt eget bästa. Dessutom dras den med ett kraftigt trovärdighetsdilemma från start till mål. Detta är inte helt ovanligt bland Hollywood-filmer. Men det blir så uppenbart här. Jag tycker valet av Margot Robbie i huvudrollen är märkligt.



Hon är för snygg för att gestalta Tonya Harding. Det blir inte så trovärdigt när vi hela tiden kan jämföra med verklighetens Tonya Harding. Så där modellsnygg såg aldrig Tonya Harding ut. Det vet vi som minns henne från 94 års Lillehammar. Det blir kontraproduktiv, då själva historiens tema handlar just om hur en ung kvinna förlorar tävling efter tävling på grund av sitt utseende och icke önskvärda utstrålning. Hon signalerar inte det som JURYN /AMERIKA vill se. Det sunda. Det käcka. Det näpna. Det gulliga. Vad hade hänt med trovärdigheten om säg Amy Adams spelat huvudrollen?  

Men trots många invändningar över Gillespies film om isdrottningen Tonya Hardings otroliga öde så väcker den tankar, funderingar och intresse för huvudpersonen. Vem var hon? Ett offer? En hjältinna? En omedveten feministisk förkämpe? Lite av alltihop. En outsider. Kanske kan den här filmen till viss del ge henne - en viss typ av upprättelse. Det här är en icke-saga om något som borde ha blivit en saga. Kvar fanns bara tragik och misär.

Hennes man Jeff drog ner henne ännu mer i fördärvet. Hans hat skulle ruinera hennes lovande skridskokarriär. För evigt. I Tonya visar ännu en gång hur  vi nog aldrig kommer bli kloka på landet - där borta - och  t ex deras våldskultur, klass och sociala klyftor osv. Det är som om människor vi ser i program som Ricki Lake show eller Dr Phil, faktiskt finns och inte är påhittade. Dumheterna upphör inte att förvåna oss. Dumheterna tycks inte ha något slut. Snarare tvärtom. Och sedan har vi USA och dess starka mediepåverkan. I USA vill man ha någon att älska och att hata. Inga gråzoner. Gärna Ytterligheter. Helst extrema läger. Ingen mellanmjölk, alltså....

Allison Janney (Juno, Vita huset) är antagligen värd sin Oscars-statyett ( hade hellre sett Laurie Metcalf vinna priset  för hennes roll i Ladybird) för rollprestationen som Lavona Harding. Vi kan oavsett, konstatera att hon gör sin tveklöst mest osympatiska roll i karriären. Det finns egentligen inget gott att skriva om en sådan som Lavona Harding. Men hennes teori om relationer , nästlar sig kvar och bränner i mig under flera dagar.
 I ett parförhållande, säger hon, finns en trädgårdsskötare och en blomma. Vem är du?
TA



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar