Givande samtal om den romantiska komedin

I måndags (2/8) sände P1s Sommaruniversitetet, Anneli Dufvas program Den romantiska komedins uppgång och fall (en repris från mars i år)
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=767

Skribenten Andres Lokko guidar runt i London och på de platser där filmen Nothing Hill (1999) utspelar sig. Det samtalas om filmens betydelse, både geografiskt men också för hela genren. I och med Richard Curtis film förflyttades den romantiska komedin från Hollywood till Storbritannien och London. New York var nu inte längre ohotad som nr 1 arena för romantiska sagor.

Just epitetet ”Sagor” är nämnvärt. Vi på AT har varit tyngda under en längre tid och befarar den romantiska komedins Död.

Vi har surat och varit förtvivlade över genrens tillstånd, och funderat över filmernas fullkomliga idétorka och ovilja till förnyelse.

Andres Lokko förklarar i radioprogrammet Den romantiska komedins uppgång och fall, ett antal regler för den romantiska komedin, däribland, - att filmerna aldrig får utsättas för några överraskningar.

Det är nämligen Sagor för vuxna.


Mest intressant är Lokkos analys av Rob Reiners/Nora Epfrons film När harry mötte Sally (1989) och dess avgörande betydelse för genren.

Här skildras riktiga människor, smart, okomplicerat med sarkasmer och romantik, för första gången. Förut var det mest Tant-filmer, enligt Lokko, filmer med bilder på ändlösa stränder (jag tänker på Tidvattnets furste, 1991 med Nick Nolte och Barbara Streisand) eller på människor i Jane Austen- kostymer.

Lokko hyllar paret Tom Hanks /Meg Ryan (medverkar både i Sömnlös i Seattle, 1993 och Du har mail, 1998). Det finns kemi mellan dem och båda är inte särskilt ”galet snygga” (citerar Anneli Dufva).

Hugh Grants ständiga roller i dylika komedier, har en poäng , menar Lokko, eftersom det är han,  man identifierar sig med.  filmen Notting Hill, är ett ypperligt exempel , där Grant spelar ”den vanliga killen” som blir olyckligt kär i Julia Roberts filmstjärna.

Näst mest intressant i programmet är Lokkos samtidsanalys; nu tycks den romantiska komedin har återgått till 80-talets Wall street,  och det handlar om politik.

Han kallar nuvarande tillstånd för ”Reinfeldts revisionistiska romantik”, ingen sarkasm, ingen humor.

Såg nyligen New York, I love you (2009), en indirekt uppföljare till Paris, je t´aime (2006). Och även denna gång har ett antal skilda regissörer, gamla som unga (bland andra Fatih Akin och Natalie Portman) turats om att göra en kortfilm anno 30 minuter, utspelandes i en och samma stad.

New York delen saknar till synes variation i både form och innehåll, men framförallt, och - för att referera till Lokko -, humor och sarkasm.

New York, I love redovisar mest åtskilliga svala romantiska försök. Det blir mest yta, sex och ett slag för individens stad. Påfallande likt Stockholm, kanske. Politik var ordet.
TA