Sprickor i internatmiljö

OSKULDENS TID
Biopremiär 27/8
Regi: Jordan Scott
Roller: Eva Green, Juno Temple, Maria Valverde, Imogen Poots med flera.
Längd: 1 tim 45 min
Betyg: AT AT AT AT

Först som främst; ska villigt erkänna att trots min kärlek till det mesta Ridley Scott gjort så hade jag ingen aning om att han hade en dotter och en dessutom en dotter som regisserade film. Tidigare har hon gjort reklamfilmer och några kortfilmer men detta thrillerdrama i 1930-talsmiljö är hennes debut i det långa formatet.
Och visst är det lite tidigt att säga, men fortsätter hon så här kommer hon sälla sig till det lilla sällskap av barn till framgångsrika och erkända regissörer som lyckas på egen hand. Sofia Coppola och Nick Cassavetes är de jag kan komma på så här direkt och Jordan Scott visar med sin debutfilm att hon blir att räkna med.

Vi förs alltså rakt in 1930-talets England, ett avlägset, isolerat flickinternat där regler och hieraki väger tungt. För de unga kvinnorna är lärarinnan Miss G (Eva Green) en stor förebild, hon är bohemisk, sensuell och annorlunda. Men så en dag anländer en vacker och mystisk överklassflicka från Spanien och förskjuter hela maktbalansen och ordningen i skolan. Konsekvenserna blir ödesdigra...

Någon recension på nätet menade att Cracks, som den heter i original, egentligen är en high school film om tonårstjejer typ Mean Girls eller Den onda cirkeln med en gotisk sminkad Neve "Scream" Campbell.
Men faktum är att själv gick mina tankar inte alls åt det hållet, utan då mer åt en mix av Flugornas herre och Peter Weir's poetiska Utflykt i det okända (Picnic at Hanging Rock) från 1975 som också utspelas på ett flickinternat.
Nu ska Oskuldens tid inte alls jämföras med Weirs film som, likt t ex Blade Runner, inte liknar någon annan film, men Scott bygger upp en olycksbådande, fascinerande berättelse med lite gotiska inslag och visserligen kan man ganska tidigt ana hur det kommer att gå, men det gör inget.

Rullen är plåtad av John Mathieson, en gudabenådad fotograf som pappa Ridley använt sig av i många av sina filmer och här finns likheterna mellan far och dotter, känslan för det visuella, hur viktigt det är, men att det aldrig får ta överhanden. De delar också en näsa för detaljer, små, små saker som betyder så mycket i det stora hela.
Oskulder med lustfyllda tankar som snabbt kan få ödesdigra konsekvenser. Gotiska Eva Green, som ju slog igenom som Bondbrud i Casino Royale, balanserar nära komiskt överspel ibland men håller sig ändå på rätt sida.  Här finns mycket jag gillar. Stämningen, fotot, musiken, dramat som ligger nära den grekiska tragedin. Tillräckligt mycket för att göra Oskuldens tid både njutbar och mångbottnad.

Ridley kan vara stolt över sin dotter!

GS.