Ett tecken på ohälsa

Det är som när man har en dålig låt i huvudet. Man vill ju inte ha den i skallen.
Men det är svårt att få den ur huvudet. Så vad göra?

Man får väl lyssna på eländet. I mitt nuvarande fall så får jag skriva ur mig det som ligger och stör mina tankar...

Senaste veckan har jag tänkt på, eh, Steven Seagal. Det är nog ett tecken på ohälsa. Jag vet. Men så är det. 
Allt började med att jag såg att Under belägring (1992) skulle visas på en av tv-kanalerna för någon helg sedan.
Filmen är en slags "Die Hard till sjöss". Seagal spelar inte argaste kocken. Han spelar den sadistiske kocken som inte gör skillnad på strimla lök eller människor i småbitar.

Aldrig förr har man sett en sådan sadistisk hjälte. Problemet med den typen av "hjälte" blir ju att motivera hans ultravåld. Skurkarna eller säg hans motståndarna måste ju vara 10 gånger värre. Men som du förstår, går det knappast att bräcka. 

Steven Seagals ultravåld kan aldrig rättfärdigas. Han är och ser dessutom lika rolig ut som en fågelholk.
Men jag minns att jag såg hans filmer under tidigt 90-tal. Varför vet jag inte riktigt. På den tiden såg jag väl allt som jag fanns i den lokala videobutiken (hade väl inte riktigt börja bli filmmedveten , vad det nu innebär).

Under belägring såg jag mycket på grund av dåvarande Baywatch-stjärnan Erika Eleniak (gästspelar i serier som Desperate housewifes och CSI Miami enligt www.imdb.com). Minns att slutfinalen var over the top. Skurken spelad av Tommy Lee Jones får en kniv i huvudet av Seagal.

1994 regisserade Seagal filmen På farlig mark. Han försökte då rättfärdiga sitt våld mot miljöhot och förtryck mot minoritetsfolk. Självaste Michael Caine spelar skurk här, hur i hela fridens namn kunde han ställa upp? 

Steven Seagal och Sharon Stone i Nico (1988)

När vi pratar Steven Seagal, så pratar vi inte toppar eller dalar. Hans samtliga filmer är väl ytterst tveksamma och förtjänar knappast ens nämnas (men jag var ju tvungen att skriva ur mig detta, det lär nog dröja tills nästa gång hans namn dryftas).

Men två saker innan vi avslutar. Beslut utan återvändo (1996) bryter mönstret. I den filmen försvinner han faktiskt tidigt ur handlingen. Och härom året kom han mer i sitt "rättare jag" än någonsin tidigare i sin karriär, som skurk i b-films-hyllningen Machete (2010). TA