Jultomten är ju helig för oss. Jultomten bör ju vara på ett enda sätt, annars är det ju inte en tomte. Snäll och barnkär.
Billy Bob Thorntons tomte i Bad santa var full, elak och ful i munnen. (Och allt bygger väl egentligen på , att vi slipper vara involverad i den här historien själva, antar jag. Då skulle det nog vara mindre kul...)
Läraren bör också vara på ett enda sätt, annars får det vara. Hon bör vara pedagogisk, tycka om barn och en god förebild. Cameron Diazs (lysande!) lärare i Bad teacher är kanske pedagogisk, men uppfyller knappast de andra kraven. I synnerhet inte det sista.
Ena stunden sitter hon i bilen och röker på och blir upptäckt av en elev. Ett ögonblick senare har hon samlat ihop klasspengar genom en bokstavligen utmanande biltvätt. Pengarna tar hon i egen ficka, eller snarare lägger hon i sparkassan för en bröstoperation.
Mycket handlar väl vad Thorntons tomte och Cameron Diaz oinspirerade lärare utstrålar: de vittnar om bitar, sidor vi alla har inom oss, men inte riktigt vill kännas vid eller ens visa för omvärlden.
Det är väl här professionalismen kommer med i bilden. Att gå in i yrkesrollen. Inta de sociala koderna. Sluta tänka på sig själv och sina behov osv. Men både läraren och tomten har bestämt att de ger fan i dessa koder! Så i grunden är de rebeller, men miljöerna, förväntningarna, och rollerna de har gör att vi omvärderar dem. Istället för vår beundran genererar de skratt efter skratt. Om än obekväma sådana. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar