När man ser filmen Monica Z blir man varse om hur stor stjärna sångerskan från Hagfors faktiskt var. Hon fick åka till USA och spela med proffsmusiker och erkända artister. På den tiden måste det ha varit en ordentlig sensation.
Det går liksom inte riktigt och jämföra med dagens musikklimat. Det var en annan tid, ett annat Sverige, en annan värld och det lyckas Per Flys Guldbaggebelönad film fånga. Jazzen var fram till 60-talet, den tidens populärmusik. Idag lever den i skymundan av popmusiken. Stockholm kunde vara lika stort som New York för en inflyttad person från landet. Eurovision festivalen fanns, men långtifrån dagens mediecirkus. Sverige hade profiler, begåvat folk och mångsidigt folk som Hasse Alfredsson, Tage Danielsson och Beppe Wolgers som förenade folket med deras humor, språkkänsla, texter, pjäser, revyer m.m. Sångerskan Monica Zetterlund trotsar inte bara Jantelagen som förespråkas i föräldrahemmet. Hon dessutom hävdar sig i en mansdominerad bransch, och hon försöker också kombinera karriär med familjeliv. Rebellen Zetterlund visar mod och går sin egen väg i en tid före revolternas genombrott (68-vänstern, kvinnorörelser, ungdomskulturer etc.). Filmen går inte i fällan att bara visa upp den bilden av sångerskan. Vi får även se hennes mörkare sidor, hennes demoner som hon har svårt att hantera. Hennes jakt efter kärlek och bekräftelse har ett högt pris och på många sätt är Monica Zetterlund i Edda Magnussons fenomenala rolltappning, en halv människa. Mycket sevärt! TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar