Antingen älskar man Wes Andersons filmer. Eller så hatar man dem. Eller hatar är kanske ett väl starkt ord, men många har svårt för Wes Anderson. Kanske är det att hans filmer är väldigt färggranna och skruvade och, i många ögon, väldigt distanserade.
Hur som helst, undertecknad tillhör skaran som ofta faller pladask inför hans sätt att göra film, inför utseendet på filmerna, inför karaktärerna och dialogen och den underbara humorn som genomsyrar dem ofta dockskåps-liknande bilderna.
Förvisso har jag inte älskat allt han gjort, en del verk som Darjeeling limited och Life Aquatic with Steve Zissou, var roliga att se, men kändes lite väl fluffiga och sökta.
Andersons förra film, Moonrise Kingdom, tyckte jag var hans kanske hittills bästa film. Magisk och finstämd. Nya filmen The Grand Budapest Hotel är nog hans mest Andersonska film någonsin. Det är som om han nått en punkt i sitt filmskapande där han, med sin sjunde film, "hittat hem" på ett sätt han inte gjort tidigare. Och det trots att han är från Texas, USA, och ändå verkar trivas som bäst i en nostalgisk östeuropeisk alpby på 30-talet.
The Grand Budapest Hotel är mer Wes Anderson än någonsin. Men med något dem tidigare filmerna saknat. Vid sidan om all detaljorgie och allt ögongodis så finns här en tyngd och ett allvar i form av det annalkande andra världskriget som rycker allt närmare.
Vill se om den för att vara helt säker och för att upptäcka saker man missade första gången, men dristar mig ändå till att utnämna den till Andersons bästa hittills!
GS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar