Det är onekligen en livfull hyllning till Göteborg. Och flera av oss känner verkligen igen miljöerna och det är lätt att känna öl doften lägga sig över Andra Långgatan. Löftet Adam Lundgren (Torka inga tårar) är också enormt skicklig i rollen som Håkans alter ego, Pål Gillberg. Han inte bara talar som Håkan gör, han sjunger nästan som idolen också kan göra.
Filmen är påkostad, ambitiös och snyggt förpackad. En scen är remarkabel och platsar bland det visuellt vackraste som vi sett i svensk film senaste 10 åren. Med sin GAIS-tröja lägger sig Pål ner i sin säng, utmattad efter ramlat runt på stan med vännerna Johnny och Lena. Det är någonting som går igenom väggarna och taket. Han hör musik, han ser och hör musik komma ner mot honom, och runt om honom. Stora , stora toner som gestaltar sig i noter stora som kristaller flyter omkring honom. Det är nästan som 3D eller droghallucinationer. Oj vad snyggt det här är! Verkligen (gör)snyggt!
Ja, det finns många bra saker i Känn ingen sorg, Adam Lundgren är i gott sällskap, och jag gillar verkligen Josefin Neldén som spelar sympatiska kickboxaren Lena. Hon vill jag gärna se mer av. Hon känns äkta Göteborg. I henne ser jag HJÄRTA, en vänlighet, en integritet, livfullhet, glatt humör och en stark person.
Problemet med filmen är snarare nog mitt förhållningssätt till den. Var redan skeptisk till projektet när jag först hörde om det. Men som Håkan-fan var jag ändå lite förtjust. Han har ju betytt så mycket för mig och hela 00-talets svenska musikklimat. Vi får väl vänta och se tänkte jag väl då. Ändå kunde jag inte riktigt övertygas om en film om honom och hans karaktärer i hans låttexter: Eva (Uppsnärjd i det blå), Lena (Kom igen Lena) och Johnny (En midsommarnatts dröm). Faktum är att jag varken överskattar eller underskattar bedriften att få igenom en fungerande film skriven efter en låttext. Vad jag vet så är det bara Sean Penn som lyckats tidigare, i form av Indian Runner (1991) som bygger på Springsteens Johnny Patrolman från utomordentliga Nebraska-skivan.
Känn ingen sorg känns tillgjord , överdriven och det står skrivet rakt ut i filmen; "nu ska det vara roligt", "nu ska det vara fint", "nu ska det vara sensationellt och stort". Vi ska få se hur speciell Håkan Hellström är, och hur fel han var, och klumpig som en Disneyfigur. Men det vill jag inte veta. Jag ville heller inte se Håkan som den karikatyr han blir i den här filmen. Jag vet att han hade oddsen emot sig, han hade scenskräck , men vem bryr sig? Han segrade ju ändå. Och det som verkligen betyder något är hans musik. Kanske inte hans liv, eller persona och eller andras påstådda myter om honom. Det är ju knappast Bob Dylan vi synar. Bäst i filmen Känn ingen sorg är musiken. Föga överraskande kan tyckas. Men säger också så väl om varför så många av oss inte kan släppa Håkan Hellström. Hans musik var och är fortfarande förlösande och unik för svensk musik. Och kommer vara så även efter denna film. För mig är Håkan så mycket större än 1 timme 53 minuters göteborgska, spyor, IFK Göteborgs supportrar, spring och spårvagnar.
Jag blir inte klok på varför man gjorde en film som Känn ingen sorg. Vi vet ju redan att Håkan är "fin" , känslig och inte som alla andra. En musikertalang av sällan skådat slag. Är det här en film för fansen? Är det här en film för de som inte förstår honom och inte omfamnar honom? Man blir nästan cynisk och tror att filmen var en PR-kupp uppkommen av ett girigt skivbolag. Till sist, kanske hade en film som Känn ingen sorg tjänat på en annan rollfördelning. Lena skulle ha varit Berättaren, den tondrivande karaktären och Pål hade bara funnits i bakgrunden. Och filmen hade varit en slags ungdomsskildring, växa upp-berättelse a´la Spung 2.0 i Göteborg. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar