Svensk-iranske regissören Shahriyar Latifzadehs självbiografiska dokumentär Vuxen (finns på SVT Play) förtjänar uppmärksamhet. I filmen funderar han över livet och sina livsval. Han har uppnått åldern 34 och frågar sig Är det här allt? Ska inte livet bjuda på så mycket mer? Tänk om livet är som bäst nu? Tänk om livet bara består av det som inte blev av?
Han reflekterar över tiden som varit. 1998 tog han studenten. Han drömde om att bli en ny Woody Allen. Han drömde om stora framgångar i filmbranschen. Han drömde att göra en egen E.T (1982) eller en Tillbaka till framtiden (1985). Men ödet ville annat. Han gjorde filmen Kärlek 3000 (2008) men framgångarna uteblev.
Han minns uppväxten med sin farmor starkt. Hon var bitter, negativ och deprimerad. Hon ville dö. Shahriyar har under hela sitt liv avskytt hennes mörka inställning till livet. "Livet är ett fängelse" osv. Men han befarar att han går åt samma håll. Vad behöver han då göra? Jo , han tänker sig träffa flera "seniorer", livsglada pensionärer , kanske kan de ge honom råd om livet och hur han ska leva.
Men först möter han sin första kärlek (fantastiskt fint gjort, eftersom han pendlar mellan att berätta med en intervju med henne i gympasalen där han såg henne för första gången och klipp från en skakig handkamera som han filmade henne med när det begav sig. Bedårande vackert!) och dödspolaren i Östersund. Vad blev det av dem? Vad hände med deras drömmar? Och hur tänker de kring drömmarna som försvann?
Shahriyar ger några referenser till favoritfilmen Tillbaka till framtiden; tänk om man kunde se livet som en tidsmaskin. Tänk om man kunde åka mellan olika tider i ens liv och rätta till fel, eller ändra val man gjort. Under några ynka minuter bär han Marty McFlys urtypiska röda täckväst och han sitter i något som liknar Docs sportbilsliknande tidsmaskin. Mäktigt. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar