Irländaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Myers) kommer från enkla förhållanden. Han har dock tagit sig upp trots oddsen. Han har haft en hygglig tenniskarriär och spelat mot storheter som Tim Henman. Nu försörjer han sig som tennistränare i fashionabla London. En av hans elever Tom (Matthew Goode) tar honom till sig. De visar sig att de delar intresse för opera.
Tom blir hans vän och väg uppåt i samhällshierarkin. Chris gifter sig med hans syster Chloe (Emily Mortimer).
Hon jobbar i konstgalleri och vill verkligen skaffa barn , allt för att tillfredsställa föräldrarnas förväntningar. Hennes far (Brian Cox) är en tungviktare inom näringslivet och ger Chris ett välbetalt jobb. Nu har han avancerat. Han har allt han drömt om. Men saker kommer förändras när han träffar svågern Toms flickvän, en amerikansk misslyckad aktris vid namn Nola (Scarlett Johansson).
Hon och Chris kommer båda från enkla förhållanden och tillhör egentligen inte överklassen om det inte vore för deras sexualitet. De inleder en stormig romans.
Chris älskar sin Chloe men han känner en lust, en okontrollerad passion för Nola. Han kommer till en återvändsgränd, och måste bestämma sig; välja kvinnan som hjälpt honom till den socioekonomiska position han faktiskt befinner sig på eller välja kvinnan som väcker lust, åtrå och starka känslor? Hans övervägande och beslut försvåras drastiskt när Nola visar sig bära hans barn...
Matchpoint (2005) är tydligen den av sina egna filmer som Woody Allen sägs vara mest nöjd över. Det är också hans första film sedan Hanna och hennes systrar (1986) som gick med vinst i USA (http://www.imdb.com). Filmen skiljer sig dock långtifrån hans urtypiska produktioner med mycket smart dialog, humor, Manhattanmiljöer, romantik, intellektuellas kärlekspyssel och judiska traditioner. Matchpoint är något helt annat. Kanske kan det liknas med en modern tragedi.
Det här är stor filmkonst. Det här är film när den är som allra bäst. Trollbindande. Beroendeframkallande. Fängslande. Drabbande. Nej, jag har inte riktigt ord för en film som Matchpoint. Men från första bildruta till den sista är jag alldeles uppslukad i tennismiljöerna och överklassens London. Woody Allen berättar enkelt om något ganska avancerat och använder skickligt sportens bilder och uttryck för att faktiskt illustrera livets vändningar som bygger på tur och otur. Hur lite vi faktiskt själva kan styra över våra liv och vad som händer med oss. Allen själv har sagt att det skrämmer folk att tänka djupare kring det. Klyschan "du skapar din egen lycka" kan vi skrota när man ser filmen Matchpoint.
Gillar också referenserna till Dostojevskis Brott och Straff. Vi ser inte bara huvudpersonen Chris läsa boken i filmen. Han skall också enligt http://www.imdb.com citerar från boken när han säger något om att ibland måste oskyldiga offras för att man ska uppnå ändamålet. Matchpoint är onekligen en av Woody Allens bästa filmer (Annie Hall och Fruar och äkta män). Kanske den allra bästa om du frågar mig. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar