Tänk om man kunde gå tillbaka i tiden. Tänk vad man då skulle kunna göra saker annorlunda. Och tänk vad man då skulle kunna ändra utvecklingen för andra och sig själv i ens liv!
Den förmågan ärver 21-åriga, Cornwall-sonen, Tim (Domhnall gleeson) i sin familj. Hans farfar och sin far (Bill Nighy) har alla bevarat en hemlighet i årtionden. De kan och har kunnat göra tidsresor bakåt i tiden. Det enda som krävs är att stänga in sig i ett mörkt rum, sluta ögonen , knyt nävarna och fokusera på en plats och tid som du vill förflytta dig till.
Tim tror ju först att hans far skämtar. Men när han väl provar så hamnar han igen på nyårsfesten där han tidigare gjorde bort sig. Nu kunde han kyssa flickan som han borde ha gjort....
På sikt försöker han vinna sin stora kärleks hjärta Mary (Rachel McAdams), vilket blir betydligt svårare trots hans fantastiska förmågor...
About Time lär vara regissören/manusförfattaren Richard Curtis (Nothin hill, Love actually, Fyra bröllop och en begravning m fl) sista film. Det är dags att gå i pension (vi får väl se om den saken, kan band upphöra och göra come-back efter come-back, då är det väl inte omöjligt heller för filmregissörer, eller?) enligt honom själv. Och med tanke på den filmen gjordes i den kontexten är det en film som är och ser rimlig ut. Det är ett slags bokslut eller livsredovisning. Här finns inget riktigt hinder för kärleksparet, inga klassiska scener där man springer från olika håll och försöker hitta varandra innan det är försent. Inga missförstånd som måste benas ut. Nej, kärleksparet finner varandra innan halva speltiden. Det är i stället en film om större samt mer komplicerade saker. När något dör så föds något nytt. Vad är det vi skulle vilja återuppleva en sista gång innan vi ser ljuset slockna?
Det är en filmhyllning till familjen, gemenskapen, omtanken och kärleken. Och vad blir viktigast; se om sitt eget hus eller hjälpa andra i nöd?
Ok, det kanske låter dystert och tämligen filosofiskt. Nej då, det finns vissa sådana ambitioner, men ni som sett Richard Curtis tidigare romantiska komedier kommer känna igen er. Det är England (både Londonmiljöer och vackra Cornwall) med allt vad det innebär.
Två charmtroll i huvudrollerna som vi känner värme för redan i första mötet med dem. De är som vanligt omgivna av flera underbara och egensinniga karaktärer (Rory!!!). Och mitt i det allvarliga och eftertänksamma får vi populärkulturella referenser (Kate Moss, inte minst) småfräck och torr humor. Tidsresorna i filmen tror jag skulle kunna vara symboler för drömmar/fantasier/krav. Både Tim och hans far slutar ju nämligen nästan helt med dylikt när de blir äldre och får familj att se om. Då handlar ju livet genast om något annat. Inte att rätta till saker, få ogjorda saker gjorda , eller tvärtom. Tillvaron syftar då på att leva livet, njuta, stanna upp och iaktta, leva som vanligt varje dag och ta vara på nuet. För snart är allt slut. Richard Curtis avslutar karriären på topp. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar