Kom och tänka på filmen Alive (1993), av egentligen ingen särskild anledning. Minns att en filmtrailer snurrade flitigt på MTV. En trailer med bilder av skäggiga män, däribland Ehtan Hawke (som vägrade odla skägg under filminspelningen enligt imdb.com), förstås, med i varje bildruta, han ser ut att ramla ner för något slags bergstopp, och han släpar sig upp och försöker rädda andra liv.
Minns lite vagt dessa bilder till tonerna av Pearl jams monsterhit Alive (passande nog till filmen) Men snöpligt nog fanns aldrig den låten ens med i filmen och på dess soundtrack. Det var bara ett smart och en klassisk PR-kupp signerad från den tidens främsta reklammakare, MTV. Kusligt när man tänker på den kanalens inflytande på gemene mans konsumtionsvanor (Vi kommer nog aldrig se något motsvarande).
Så här två decennier senare å jag tänker på filmen, Alive, tänker jag bara på hur bisarrt att man går och ser människor som råkar ut för en flygkrasch. Varför?
Det känns framförallt obehagligt att luta sig tillbaka och se människor råka ut för något som ingen vill råka ut för. Och själv flygkraschen skall vara så autentisk som möjligt. Man strävar att göra den så trovärdig som möjligt. Flygkraschen blir filmens snackis och främsta anledning till antalet biobesök.
Jag kan samtidigt förstå att Spielbergs kompis Frank Marshall (producent till Indiana Jones-filmerna) ville göra filmen. Det är ju en historia om överlevnad och om mänsklighetens förmåga att klara sig i det mest utsatta situationerna. Alive är en makaber historia om flygkraschen som drabbade ett ungt rubylag. De hamnar i Andernas svinkalla vinter. Bortom all räddning. Bortom omvärldens frälsning. De har bara varandra. Och det går så långt att de får äta lik, äta en av "deras" för att överleva.
Om Hajen (1975) fick en att sluta bada, så fyller Alive funktionen att jag kommer definitivt sluta flyga. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar