"In France, I'm an auteur; In Germany, a filmmaker; In Britain, a genre film director; and, in the USA, a bum."
John Carpenter
Nu i april släpps en nyutgåva av John Carpenter's Attack mot Polisstation 13 (1976) på dvd & blu-ray och kanske släpps fler av den gamle skräckmästarens bästa filmer på nytt och får den uppmärksamhet som de förtjänar. Carpenter, som blir 66 år i år, var föremål för ett litet retrospektiv på Cinemateket i Stockholm i vintras. Fyra av hans mest stilbildande filmer under perioden 1976-1982 visades och själv passade jag på att åter se Flykten från New York (1981) på stor duk en kall kväll i januari.
Det kändes som att förpassas till 80-talets början, när Flykten från New York premiärvisades på biograf Skandia på Drottninggatan och jag var där. Och efteråt var den dominerande känslan att man inte hade sett något liknande förut och kultstämpeln hamnade nästan omedelbart på Carpenter's dystopiska skildring av ett framtida Manhattan (1997!) som har förvandlats till ett enda stort fängelse.
Call me Snake...
Jag vet inte hur många gånger jag sett Flykten från New York, men helt klart är att den, och inte minst karaktären Snake Plissken (Kurt Russell),? kom att spela en stor, till och med avgörande roll varför jag blev så intresserad och kär i konstarten film. Och en avgörande roll i hur min filmsmak kom att utvecklas.
Än idag kan jag nästan rabbla varenda replik i filmen. Och soundtracket framkallar rysningar varenda gång jag hör det. Snake Plissken är fortfarande både det coolaste filmnamnet och antihjälte som funnits.
Fortfarande idag, när man ser om filmen, så slås man av att den är så unik. Likt Ridley Scott's Blade Runner, som kom året efter Flykten, dvs 1982, har ingen annan liknande film kommit i närheten av den atmosfär och känsla som Carpenter lyckades åstadkomma i en film som idag kan uppfattas som väldigt cheesy i termer av special-effekter och tempo och annat, men där ligger också charmen. Det är ett genuint hantverk av en mästare på just hantverksmässiga genre-filmer och kärleken och passionen till filmen och influenser bakåt är vibrerande och smittande rakt igenom.
Kurtan Russell och Carpenter under inspelningen av Big trouble in little china.
John Carpenter gör ju inget mycket väsen av sig nu för tiden. Han var verkligen en produkt av en era då regissören hade mer makt än idag. Han kom fram på 70-talet då amerikansk film hade sin kanske bästa period överhuvudtaget och en era då en "auteur", dvs en filmregissör med konstnärlig eller egen stil hade möjlighet att skapa personliga filmer pga starkt inflytande på regi, manus och musiken. Idag är det i stort sett omöjligt, men då var klimatet ett annat och tack vare det kunde "auteurer" som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Robert Altman, Steven Spielberg och Peter Bogdanovic för att bara nämna några, skapa många av de bästa och mest klassiska filmer som någonsin gjorts.
Och Carpenter passar verkligen in i det gänget. Inte kanske främst för att hans filmer är av samma konstnärliga kvalité (vilket de ju inte är), utan mer för hans oerhört konsekventa och stilsäkra stil. Ser du ett par av hans tidigare filmer är det omöjligt att inte känna igen hans stil, hans personliga prägel. Han var en av få regissörer på 70- och tidiga 80-talet som skrev manus, regisserade och gjorde musiken till sin egna filmer.
Åren 1976 till 1982 gjorde Carpenter fem filmer som alla blev, om inte framgångar så i varje fall mycket uppmärksammade av både biobesökare och kritiker. Attack mot polisstation 13, Alla helgons blodiga natt (Halloween), Dimman, Flykten från New York & The Thing. Idag räknas i stort sett alla dessa filmer som kultfilmer eller klassiker i sin genre. Halloween är än idag en av de mest inkomstbringande independent-filmer som gjorts och räknas som kanske den bästa skräckfilmen som gjorts i modern tid. The Thing, som är remake på en 50-talare, hyllas av många idag som en klassiker och en av Carpenters absolut bästa.
Dock var det inte Carpenter som gjorde musiken till den utan det var den italienska mäster-kompositören Ennio Morricone. Mest känd för att ha tonsatt många av Sergio Leones spagettiwesterns som t ex Den gode Den Onde Den Fule.
Och än idag hyllar många rysaren Dimman (The Fog, 1979) som en av de bästa stämnings-skräckisarna av gammalt, hederligt snitt. När det gjordes en remake The Fog (2005) som blev en flopp både hos kritiker och publik, var det uppenbart att regissören Rupert Wainwright saknade det mesta som John Carpenter, åtminstone när det begav sig, var i besittning av. Talang, fingertoppskänsla, och, inte minst, kunnande och respekt i och för konsten att berätta en historia.
Prästen får det lite hett om öronen i Dimman (1979)
Själv vill jag lyfta fram en skräckis som nästan aldrig nämns bland Carpenters bästa och som inte blev den framgång den förtjänade. Prince of darkness (Mörkrets furste, 1987) kom efter en period av mer komiska och publikfriande filmer som Starman (1984) och Big trouble in Little China (1986) och många ansåg att Carpenters bästa tid låg bakom honom, åtminstone som en stilbildande skräckfilmsregissör. Men efter att ha sett om Prince of darkness nyligen så är det än mer tydligt att den filmen, bättre än någon annan av hans filmer, är signifikativ för vad som är typiskt och så stort hos John Carpenter.
Kolla bara inledningen! Förtexterna och soundtracket som ligger och bubblar under dem i början är alltid typiskt för Carpenters filmer, men här, i Prince of darkness, ligger dem och musiken på i cirka tio minuter och under den tiden så har regissören lyckats fånga en stämning och en känsla på så kort tid att man verkligen kan prata om Carpenter som en av de mest effektiva och tajta regissör som funnits. Konsten att etablera en känsla och en historia på några minuter i början på en film är det få som lyckas med så bra som John Carpenter. Och den första kvarten av Prince of darkness är mästerlig och frågan är om inte hans och kompanjonen Alan Howarths musik är den mest effektiva och snygga som dem någonsin gjort.
För övrigt är Prince of darkness en riktigt bra skräckis. Också typiskt för Carpenter med den olycksbådande stämningen och att, trots en rätt så fånig grundstory, ändå lyckas övertyga och skrämmas med så små och effektiva medel.
Jo, det är Alice Cooper som en "bum" i John Carpenter's Prince of darkness!
Många, inklusive Carpenter själv, hävdar att i stort sett alla hans filmer i grunden är Western-filmer. Och det kan jag köpa, i vissa är det mer uppenbart än i andra. Attack mot polisstation 13 är gravt inspirerad av Howard Hawks klassiska western-filmer.
Många western-filmer bygger ju på att en eller flera slåss mot en till synes övermäktig fiende och, precis som i flertalet av Carpenters filmer, så hamnar karaktärerna ofta instängda på en liten yta och tvingas slåss för sin överlevnad. Förutom Attack mot... så ser man temat i The Thing, Flykten från New York, Prince of darkness, Village of the damned, John Carpenter's Vampires eller Ghosts of Mars (den sistnämnde är absolut ingen av hans bästa, men är ett typexempel på en western fast i annan miljö och genre).
Inte heller att förglömma! John Carpenters gifte-mål med Stephen King i filmatiseringen av Christine (1983) är något av en personlig favorit. Älskar filmens look stämning och mycket hänger ju därvidlag på soundtracket som Carpenter och Howarth skrev.
Storyn om en gammal raggarbil från 50-talet som är besatt och hamnar i händerna på en mobbad tonåring är ju också så skön och typisk för både Carpenter och King och behandlas på ett sätt som man bara måste älska!
Idag är, som jag nämnt tidigare, tyvärr John Carpenter en skugga av sitt forna jag. Mycket tror jag man måste tillskriva detta att han verkade som bäst under en period då begåvade och personliga regissörer hade stor makt och kunde göra sin visioner rättvisa genom att påverka hela processen från början till slut. Extra tydligt blev det då få gånger Carpenter fick möjlighet att göra större och dyrare produktioner. Som t ex Den osynlige mannen (1992) eller den minst sagt misslyckade uppföljaren till Flykten från New York- Flykten från L.A. (1996). Som inhyrd beställningsregissör funkade Carpenter dåligt eftersom han bara var regissör och inget annat. Det personliga och unika ersättas av rutin och standard-hantverk. Kompetent, visst, underhållande, jo visst, men inget mer.
Enstaka pärlor har ändå kommit ur Carpenters händer under 90- och 2000-talet. H.P. Lovecraft-inspirerade I skräckens skugga (In the mouth of madness, 1994) är en lysande rysare om en författare (Sam Neill) vars böcker kommer till liv och ställer till det för honom. Och hans bidrag till vampyr-genren - John Carpenter's Vampires (1998) var inget mästerverk, men ändå underhållande och lite glimten-i-ögat-cheesy på ett ganska så kul sätt.
Men tyvärr har dem senaste 20 åren ändå mest kantats av bottennapp som Flykten från L.A., Ondskans barn (Village of the damned, 1995) och Ghosts of Mars (2001).
Hans senaste verk, The Ward, var ett försök till comeback med Johnny Depps nuvarande flickvän, Amber Heard i huvudrollen som intagen på ett kvinnligt mentalsjukhus där det spökar. Men trots ett ambitiöst försök till en slags Gökboet korsat med Huset som Gud glömde så blev filmen bara halvlyckad och inte särskilt läskig.
Och inte heller nu fick han göra så mycket mer än regissera.
Med tanke på John Carpenters ålder och att han är en den typ av regissör som han är så är det väl mindre troligt att han någonsin mer kommer göra en ny Flykten från New York eller Prince of darkness.
Ska väl i såna fall vara inom tv då. Faktum är att hans bästa verk i modern tid har varit dem tv-filmer han gjort för tv-serien Masters of horror. Både Cigarette burns (2005) och Pro-Life (2006) är mästerverk i det lilla formatet och innan dessa gjorde han tillsammans med skräck-kollegorna Tobe Hooper, Sam Raimi, Wes Craven med flera, tv-filmen Body Bags (1993) som också är en härlig både drift och kärlek till klassiska, gamla skräckisar som ofta förekom i t ex The Twilight zone.
Summan av kardemumman är i varje fall att John Carpenter må ha haft sin absoluta peak, både yrkesmässigt och publikmässigt, perioden 1976-1982, men han gjorde bra filmer en bit in på 90-talet och kunde kanske fortsatt göra bra filmer om klimatet inte hade förändrats så mycket.
Trots denna hyllning till John Carpenter så skulle jag nog ändå inte kalla honom en av världens bästa regissörer. Eller kalla många av hans bästa filmer för mästerverk eller sätta dem på min lista över dem bästa filmer som gjorts. Kanske skulle jag ha med Halloween, Flykten från New York och The Thing. Men storheten med Carpenter är inte att han är en mästerregissör som Martin Scorsese, Steven Spielberg eller Francis Coppola.
Det är att han gjorde filmer som ingen annan gjorde. Och på ett sätt som ingen annan gjorde. Eller har gjort sen dess.
Inga mästerverk. Men mästerliga verk av en mästerlig hantverkare.
I mångt och mycket har jag John Carpenter att tacka för mitt filmintresse.
Och för det är jag honom evigt tacksam och lycklig.
GS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar