Hon ser väldigt bra ut , har stil, är ung och duktig. En kväll går hon ut och firar efter framgångar på jobbet. Det blir en blöt kväll och hon slutar i säng med hennes motsats; Ben. Han är en hopplös filmnörd utan större ambitioner annat än att röka på och kolla nakenscener i filmer med polarna....Baksmällan blir tyngre än vad någon ens kunde föreställa sig... Alison blir gravid....
Regissören/manusförfattaren Judd Apatow är svår att undvika. Han har hyllats och hans filmer (the 40 year old virgin) har dragit storpublik, och han tillhör senaste decenniets stora inflytelserika och nya amerikanska filmmakare. Han är ledande åtminstone i komedi-genren. Hans filmer är hela tiden på gränsen. På gränsen till det för barnsliga, det för otillåtna, det pubertala, det grabbiga och det övervulgära. Det är en svår balans att lyckas förmedla någon slags värme, humanism samtidigt någon slags fräck komedi. This is 40 imponerade på mig. Mycket tack vare skådisarnas fantastiska komiska tajming och berättelsens ständiga referenser till populärkultur. Man kanske inte alltid kunde relatera till kärnfamiljen men till musikfilm-nörden (en kusin till Nick Hornbys High fidelity karaktärer, förvuxna ungar).
På Smällen känns inte lika relevant som This is 40. Den börjar visserligen kul och rätt charmig. Både Seth Rogen och Katherine Heigl tror man på och det är lite av allt; de är omaka, de är gulliga , de är arga, förbannade, förvirrade och oförmögna. Men visst Heigl är ju för snygg och Rogen är ju överviktig. Hon är socialt smidig, medan han säger fel saker och är socialt klumpig. Det är ju en chans på hundra att detta skulle hända. Och det är ju lite av grejen, prinsessans får ihop det med grodan, liksom. Och han är knappast någon prins. Han skulle aldrig vara i närheten av en audition till en serie som en The Bachelerette. Det är lite som käcka cheerleadern skulle få ihop det med bigggest losern. På många sätt handlar liksom This is 40 och På Smällen om Mannen som dumbom. Han som aldrig växer upp. Han som liksom inte riktigt fattar och saknar helt självinsikt. Vad får de tjejerna att stå ut med sådana hopplösa fall?
Flera scener är ganska roliga, inte minst där Leslie mann förekommer och Paul Ruuds imitationer av Robert De Niro och referenserna till film är förstås omistliga ("Where we are going to, we dont need roads")...Fin scen dessutom med Ben och hans far spelad av nyligen bortgångne Harald Ramis. Älskar också när vi får se skådisar/stjärnor spela sig själva. Jättekul när Alison ska intervjua James Franco t ex.
Det som drar ner betyget är att filmen saggar ihop efter ett tag. Den går på lite sparlåga, och jag har ganska svårt för "grabbgänget" som är på Bens sida. Jonah Hill och Co. Varför måste de vara med? Varför får de ta så mycket plats? De är mest plumpa....
Kanske får de symbolisera lite av filmens teman och frågor utifrån ett manligt perspektiv; Kompisgänget eller familjen? Vad väljer du? Se om This is 40 istället! TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar