Katten, va läbbigt!

Vill helst inte se om Mary Lamberts (American Psycho) film Jurtjyrkogården (1989). Den här filmen skrämde vettet ur mig när jag var liten grabb. Någonting säger mig att filmen skulle även gör mig lika skräckslagen nu som då (vet inte ens om jag fixar att se trailern). Zelda hette en rollfigur i filmen som var en av anledningarna till den fruktansvärda upplevelsen. Men också figurerade det en katt i filmen, och kort sagt; den katten lekte man inte med.

Stephen Kings (spelar också präst i filmen) roman ligger som förlaga till filmen. Han lär också ha skrämts själv av sin egen historia. Och i efterhand ångrade han att han skrev boken. Det sägs också att delar av historien har självbiografiska drag. Liksom familjefadern i filmen/boken bodde King också i ett mindre samhälle utanför Maine. Han och hustrun oroade sig ständigt för motorvägen som låg nära bostaden. De fruktade det värsta som skulle kunna hända familjen. Att deras barn lekte nära motorvägen och blev påkörda av trafiken. Allt började i Kings huvud efter att hans familjs katt dog. Vad skulle hända om vi fick katten tillbaka? frågade han sig. Jag läser också att när Stephen King skrev boken förekom det mycket om indianerna på tv-nyheterna. Det var 80-tal och i Maine skulle indianer få statlig ersättning och få tillbaka vissa av de landområden som en gång tillhörde dem...http://www.tor.com/blogs/2013/01/the-great-stephen-king-re-read-pet-sematary

Nåväl Stephen Kings historia är på många sätt enastående. Livet efter döden. Det handlar ju om vad vi människor är beredda att göra för att få tillbaka våra älskade som vi förlorat. Och frågor vi aldrig kanske ens ställer oss; vill vi ha de döda tillbaka till varje pris och i vilket skick som helst?
Vi vill ju bara att han/hon ska leva igen. Men vad händer när den avlidne (och inte är som vi minns honom/henne) återvänder från Döden?

Det är en ohyggligt tragisk historia. En familj flyttar till en mindre stad. Det dröjer inte länge förrän familjens katt dör. Fadern (Dale Midkiff) får höra om en gammal kyrkogård som sägs ha använts av indianer en gång i tiden.

Den äldre grannen (Fred Gwynne) höjer ett varningens finger för platsen. Under indianernas tid begravde man djur på platsen. Enligt myten om man gjorde ritualen rätt kunde sedan de döda djuren väckas till liv igen...Fadern tvekar först...sedan gör han det. Han tar med sig katten till kyrkogården och begraver den där. Tillbaka kommer sedan katten. Dottern blir överlycklig. Men något är fel med katten. Han luktar inte bara illa...
Och så händer det som inte får hända. Mardrömmen. Det som skulle få vilken familj förkrossad. För alltid. Familjens lilla son körs ihjäl av en lastbil. För fadern finns det bara en sak att göra...
Kan inte sluta undra över vad Bergman hade tyckt om den här filmen. Och vad tyckte egentligen Stephen King om filmatiseringen? Det är ju känt att han inte gillade The Shining. TA