En kvinna och en pistol

En ung fransk fifflare (Jean Paul Belmondo) har ett polismord på sitt samvete. Han jagas av polis och myndigheter.  Tidningarna pryder hans ansikte. Det är inte en fråga om han kommer gripas utan om när.  Han söker sig till Paris och försöker hitta pengar. En amerikansk cool journalist student (Jean Seberg) fångar hans kärleksintresse.....

Jean-Luc Godards klassiska Till sista andetaget (1960) illustrerar gott  exempel på fransk films guldålder, - den franska nya vågen. Eran  influerade inte bara starkt Hollywoods banbrytande 70-tal (New Hollywood) utan även vår egen Bo Widerberg och danska filmrörelsen Dogma med Lars von trier i spetsen.

Den franska nya vågen utgjordes av några filmkritiker på tidningen Les Cahiers du Cinéma (Chabrol, Truffaut, Godard), som började göra film. De bröt mot dåtidens konventioner, och gjorde filmer de själva ville se. Deras filmer var en reaktion på den kommersiella filmen, och samtliga betonade regissörens unika roll som auteur (en sådan skriver manus, regisserar och klipper filmen). Kameratekniken hade blivit lättare och smidigare och få med sig , vilket gjorde att man kunde filma på platser som tidigare varit otänkbara. Filmerna spelades in i riktiga miljöer och någon studio var inte längre och tänka på.  Dialogen var improviserad och klippningen och det rörliga fotot "lånad" från dokumentärfilmen. (Filmboken, Natur och Kultur, Nemert-Svedlund, Rundblom, 1987, s. 159-160)

Till sista andetaget känns fortfarande (trots sin ålder) märkvärdig och fascinerande. "Allt som behövs i en film är en kvinna och en pistol" lär Godard ha sagt (Tusen klassiker, 2012, Norstedts, Nordström, Nordström, Nylin, Oskarsson, s. 93). När vi ser hans film förstår vi vad han menar. TA