Jag vet att jag inte borde jämföra den här filmen med Sorrentinos förra , och den mästerliga Den stora skönheten (2013). Men jag kan inte. Det blir oundvikligt. Youth vill jag så gärna gilla. Men det blir mest en parantes. Här finns dock fantastiska vyer över Alpernas natur och hisnande miljö, och några enstaka scener berör på djupet.
Jane Fondas "lilla" biroll är förtrollande. Hon söker upp Harvey Keitels trötte och åldrande filmregissör och förklarar för honom att TV är framtiden, inte bio. Och hon har nu fått en roll i en tv-serie, ett kontrakt som kan ge henne ett sista hopp, en tryggare framtid. Keitel blir först förbannad. Hur kan hon göra så här? Hur kan hon lämna honom? Efter allt som han gjort för henne. Det är ju han som gjort henne till stjärna och skådespelerska. Och vad det här tacken? Hur ska han nu förhålla sig till sig själv, till omvärlden, filmkonsten och sin musa?
Paul Danos "missförstådda" skådespelare som hänger på vilohemmet för och hitta karaktären till en ny film, känns också bra och trovärdig. Dano (Love and mercy, There will be blood etc.) är oftast sevärd, så även här.
Youth är ingen dålig film, men det blir inte den fullträff som jag så gärna hoppats på. Det är något som fattas här. Kanske handlar det om variation. Youth känns begränsad i sitt stämningsläge , och det känns stundtals som filmen är på stand by läge och samma scener rullas upp. Det är meditativt , sympatisk, men också bedrägligt. Själva berättelsen sjunker ner och försvinner i ett grumligt vatten, tyvärr. Kanske handlar det också om att Youth liknar på mångt och mycket den fantastiska föregångaren Den stora Skönheten. Och en andra gång mattas idéerna en aning och det är inte "nyhetens" behag , längre. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar