Inte ett gott ord om Hitchcock

Vissa tidningsartiklar/recensioner kan man bara inte slänga. Dom förblir speciella , närmast "Heliga". Johan Hiltons recension av Tippi Hedrens självbiografi är ett sådant exempel. I hans text, Hollywoods lejondrottning http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/tippi-hedren-tippi-a-memoir/ läser jag med stort intresse om Melanie Griffiths mamma och Dakota Johnsons mormor. Det är så fyndigt skrivet och formulerat av DNs Hilton, nämligen att aktrisen förde en kamp mot olika djur, och Hitchcock, "var kanske den otäckaste av dem alla". Hedren är kanske allra mest känd för sin roll i Hitchcocks klassiska skräckfilm Fåglarna (1963).

Minns att jag såg den filmen för första gången på högstadiet under en Svenska-lektion. Det var tidigt 90-tal. Det var en "lååång film", tyckte jag och mina klasskamrater. Om nu lärarens ambition var att "rädda dagen" med film och få ordning i en stökig skolklass, så uteblev just den effekten. Läget var dock något annat under 60-talet, när filmen gick upp på biograferna. Fåglarna skrämde biopubliken med råge. Det banade vägen för andra att göra liknande saker, ett decennium senare, som t ex Spielberg gjorde med Hajen (1975).

Nåväl, tillbaka till Johan Hiltons text om 86-åriga Tippi Hedren. Hon hatar mannen som skänkte henne framgång, Alfred Hitchcock. Regissören lär ha behandlat henne mycket illa. Under inspelningen av Fåglarna,  enligt henne, beordrade Hitchcock filmteamet att slänga levande måsar på henne. På så sätt skulle regissören få  "de rätta reaktionerna" från sin huvudrollsinnehavare. Det slutade med att Hedren kollapsade.
Hilton ser likheter med Hedren och Anthony Perkins (Psycho). De delade det märkliga ödet av en jättesuccé med Hitchcock, för sedan, aldrig mer igen, få någon fason, på karriärerna.
TA