Paris is the place to be!

Jag upphör aldrig att förvånas över Woody Allen. Har ofta tjatat om att karln har en högre lägstanivå än alla andra nu levande regissörer. Faktum är väl att han egentligen aldrig gjort en helt dålig film. Många, inklusive mig själv, hävdar ju att hans bästa tid ligger bakom honom, men faktum är att han producerat minst ett mästerverk varje decennium. Och i de filmer där han själv valt att bara jobba bakom kameran så har han alltid lyckats hitta ett alter ego i någon annan skådis med lyckosamt resultat. Som Kenneth Branagh, John Cusack, Will Ferrell, Larry David eller, som i Allens senaste Midnatt i Paris, Owen Wilson, som på pappret först verkade lite av ett udda val, men han funkar utmärkt och gör nog här sin absolut bästa rollprestation hitills.

Hade höga förväntningar på Midnight in Paris, speciellt efter de första rapporterna under Cannes-festivalen, t ex Fredrik Sahlin på SvT var helt lyrisk, fler mycket positiva rapporter följde och visserligen har Allens senaste filmer, som oftast utspelas i olika europeiska storstäder, fått bättre kritik än hans tidiga 2000-talsfilmer. Men Midnight in Paris roade recensenter mer än vanligt kändes det som, och för mig som nu sent om sider äntligen lyckats se filmen är det bara att skriva under.

Owen Wilson, Rachel McAdams, Michael Sheen och Nina Arianda skålar högt uppe den Parisiska luften.

Jag satt med ett fånigt leende hela filmen igenom. Den inte bara motsvarade de höga förväntningarna, den snudd på överträffade dessa och jag har nog inte känt mig så tramsigt lycklig när jag sett en film på väldigt länge. Den är helt enkelt 100% förtjusande och underhållande och Owen Wilson är underbar, miljöerna helt magiska, både nutida Paris och 20-talets detsamma. Det blir så enkelt, så självklart när vi plötsligt tillsammans med Wilson befinner oss i det gamla Paris och möter Hemingway, Gertrude Stein, John & Zelda Fitzgerald, Picasso med flera och Allen lyckas både att få oss att känna oss smarta när vi prickar av alla legendariska personligheter som rörde sig i den kulturella huvudstaden på den tiden och samtidigt skapa en fantastiskt rik och underhållande skröna om konstnärens villkor och att känna sig född i fel tid och era.

Owen Wilson & Marion Cotillard (som Picassos älskarinna)

Midnight in Paris är, faktiskt, en av Allens bästa filmer överhuvudtaget. Och det är glädjande med tanke på att han alltså fortfarande, snart 80 år gammal och med 47 filmer i bagaget, kan göra mästerliga filmer som back in the day och att han, som ingen annan, kan göra det så lekfullt och underbart och samtidigt tänkvärt på en och samma gång. Och han slår inte av på takten heller, en film om året blir det. Antagligen så länge han stå upp och har hälsan i behåll.
Bara att hoppas att han blir minst 100 år...

GS.