Ryan Gosling kör in bland filmens superstars!

DRIVE
Action/Thriller/Drama
Svensk biopremiär 18/11
Regi: Nicolas Winding Refn
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Albert Brooks, Bryan Cranston, Christina Hendricks,  m fl.
Från 15 år
Längd 100 min

Betyg: AT AT AT AT AT
          
En dryg månad innan årets bästa filmer ska krönas har redan en av topp-kandidaterna kört in över mållinjen. Och i förarsätet, indiegunstlingen Gosling som gått från klarhet till klarhet de senaste åren med filmer som Lars and the real girl, Half nelson, Blue Valentine, Crazy stupid love. Och nu blommar han ut fullständigt i dansken Nicolas Winding Refns tredje amerikanska film (efter Bronson och Valhalla rising) som är en cool, frustande och otroligt spännande hyllning till biljakts- och heist-filmer med lite b-stämpel från 70-och 80-talen.
Gosling gör det i denna roll som stuntförare för filmer omöjligt att inte dra paralleller till Steve McQueen och biljaktsfilmen numero uno, Bullitt. Han är cool som ett kylskåp och säger ungefär lika mycket, eller lite, som McQueen brukade göra i sina filmer. Det här måste bli Goslings defenitiva genombrott och även om Drive kanske inte är super-mainstream så förtjänar den en stor publik och kommer, om inte annat, bli en kultklassiker av rang. Redan nu kan man ana att Goslings skorpionjacka och handskar kommer bli något som alla vill ha.

Det är så mycket jag älskar med denna film. Redan från första rutan känner jag att det här är min kopp te. Stämningen, musiken, de första scenerna, allt påminner om Michael Manns sätt att berätta film. Det är inte direkt en dialogdriven rulle som den jag och min vän och kollega Thomas såg innan på filmfestivalen, Walt Stillmans Damsels in distress, utan här handlar det om stämningar, blickar, mullrande bilar, nattliga perspektiv över Los Angeles och precis som i Michael Manns filmer piskas det upp en känsla av tomhet, ensamhet och en laddning av undertrycka känslor av olika slag.
Inte minst i spelet mellan Goslings tillknäppta, tandpetssugande karaktär och den ensamstående mamman, spelad av rådjursögda Carey Mulligan. Där finns en spännande, dallrande laddning redan för första stund och de behöver inte säga mycket.
Finns många fantastiska scener, en utspelas i en hiss med Gosling, Mulligan och en man som vi vet är skum och snart förstår vi att Gosling också vet det. I ena stunden kysser han passionerat Mulligan för att i nästa hoppa på killen och sen slå honom sönder och samman. Vi blir rädda, hon blir vettskrämd över övervåldet han utför och vi ser också att han, kanske för första gången, blottar sig och visar upp en sida av sig själv som är snudd på psykopatisk.

Drive är en fantastisk film, en film att bli kär i. Den är mörk, suggestiv, våldsam, spännande och oerhört, oerhört cool. Retro-känslan i filmen tillsammans med det suggestiva 80-tals-doftande, syntploppande soundtracket höjer intrycket än mer. Skådisarna är suveräna, inte minst Albert Brooks som den tillsynes fryntlige, trevlige gansterbossen, och även Bryan Cranston från tv-serien Breaking bad är mycket bra.

I en biroll syns en bekanting från Mad Men, fylliga sekreteraren Joan, Christina Hendricks, men det är en för liten och kort roll för att bedömas, men vacker och färgstark är hon.

Men det är Gosling och Mulligan som står ut och fyller Drive med kött och blod och gör att den känns och gör ont, både fysiskt och psykiskt.
Det är en skrämmande, läskig film.
Men också så underbar. Så underbart cool.

GS.