Tänk er 2 miljoner för tolv dagars arbete. Inte illa va?
SEKO skulle knappast protestera för liknande lön.

Marlon Brando fick oförskämt mycket pengar för rollen som Stålmannens pappa Jor-El i Superman (1978). Det sägs att skådespelaren efter avslutad inspelning av filmen skall ha frågat sin egen kamrer, Dick Johnson, "Tolv dagars arbete, betalt på direkten, vem är värd så mycket pengar?" "Ingen som jag känner", svarade Dick (s.29 Samtal med Marlon Brando, Lawrence Grobel, Bonnier Alba, 1991)
 
Men filmen Superman är så mycket mer än Marlon Brandos jätteersättning. Det är den första serietidningsaction-filmen för oss sena 70-talister. Själva måttstocken för filmer i genren.

Det är också Christoper Reeves paradroll, och den roll som vilade som en förbannelse över honom. Reeve kämpade resten av karriären att inte förknippas med Stålmannen. Hur det gick med den saken är väl ingen tvekan om.

Inte heller beträffande Gene Hackmans härliga skurk Lex Luthor. Intellektuell, rapp och rolig och givetvis elak. Ingen kan nog överträffa Hackmans gestaltningar av skurkar. Han spelar i en egen liga, eller gjorde , snarare (idag är denne pensionerad, vilket flera av hans generationskamrater också borde ha gjort om dem värnade om sin yrkesheder).

  Att inte förglömma John Williams eminenta filmmusik. Ledmotivet är slagkraftigt och ger puls och energi och får oss att vilja flyga som Stålmannen, harkla oss som Clark-Kent och le elakt som Lex Luthor.

Superman påminner mig också om kärleksparet Lois Lane och Superman aka Clark Kent. Det är stundtals lekfullt, charmigt och romantiskt. Men också en smula vemodigt att med facit hand veta vad som hände med karismatiska aktrisen Margot Kidder. Hon förlorade förståndet. Vi stannar där. För allas bästa.

Richard Donners film känns ändå ÄKTA fortfarande. Kanske är det nostalgikern i mig som övertar smaken och känslorna. Jag kan inte sluta gilla den här filmen. Det kommer jag nog aldrig göra. Superman är inte film. Det är religion. TA