Regissören Whit Stillman återvänder med filmen Damsels in distress. Det är hans första film sedan Last days of disco (1998). Han gästar årets Stockholm filmfestival. Den 13/11 intervjuades han av Ashley Smith på biografen Grand. Stillman säger att  han ville med Damsels in distress "göra en mindre elak och mer rolig film än föregångarna". Han valde att göra en film om tjejer,  eftersom det kvinnliga perspektivet är för honom mer intressantare än mannens.
I folkvimlet och på vägen ut ifrån biografen får äntligen AT kontakt med honom. Om än väldigt hastigt.

Vad handlar Damsel in distress om, enligt ditt sätt att se?  

Stillman: - Vi lever i deprimerande och oroliga tider, karaktärerna i min film försöker med hjälp av steppdans, göra någonting.

Det är en optimistik film

Stillman: - ja, det är en optimistisk och hoppfull historia. 

Vi tackar honom och han möts av ytterligare frågor och människor som är lika angelägna som oss att få några minuter med filmmakaren.
TA

Damsels in distress
Medv: Greta Gerwig, Adam Brody, Analeigh titon, Magelyn Echikunwoke mfl.
Regi och manus: Whit Stillman
Speltid: 98 min
Betyg: AT AT AT

Filmen handlar om några tjejkompisar på ett universitet , någonstans i USA. Deras ledare Violet (Greta Gerwig från Greenberg) styr och präglar gruppens cyniska värderingar och åsikter. På ett center för deprimerade och självmordsbenägna studenter jobbar de ideellt. Lily är ny student på skolan. Hon utmanar Violet och ifrågesätter hennes tankar, inte minst tron på att steppdans kan motverka depression...

Som vän av Stillmans tidigare alster så pratas det VÄLDIGT mycket , så även i den här filmen. Triviala saker upphöjs till filosofiska spörsmål. Teorier lanseras om allt och alla. T ex "Kraftiga människor har högre moral än andra människor".

Liksom Last days of disco finns musik och dans i centrum. Den här gången är det musikalen som hyllas och sambola dans, stepp och riverdance. Stillman skall ha inspirerats av musikaler (med hjältarna Fred Astaire och Ginger Rogers) och collegefilmer som Heathers (1988).

Filmen är småkul och intelligent, men fjäderlätt och säkert bortglömd om några veckor. Stillman har valt att lägga allt krut på dialogen. Någon större bildberättare är han inte. Greta Gervig är dock alldeles förtjusande i rollen som Violet. Hon utstrålar självförtroende och styrka. Hon säger sig vilja hjälpa andra, men egentligen vill hon bara frälsa sig själv.

Det var 13 år sedan Stillman var i ropet, många flera indie-amerikanska filmmakare har kommit fram sedan dess. Wes Anderson och Noah Whambach för att nämna några. Och kanske har tiden sprungit ifrån en sådan som Whit Stillman. Men han är forfarande ohotad herre på täppan, när det gäller att skildra överklassen. Inte minst visar han det genom karaktärernas besatthet av hygien och dofter. Och hans sätt att vända och vrider på klichéer, känns fortfarande väldigt nödvändigt. TA