London-gangstern Jack Carter (Michael Caine) åker tåg till Newcastle. När han är framme blir det puben direkt. Whisky.Och sedan söker han upp en för en. Personer som är involverade i hans mördade brors död....Hämden är ljuv.

Mike Hodges Get Carter (1971) anses vara en klassiker och om inte annat än en kultfilm som har sin givna plats i brittisk filmhistoria. Men jag betvivlar om det verkligen är rimligt. Bortsett från ledmotivet till filmen (Roy Budds fantastiska musik), det överraskade slutet och några fåtal scener som har sina poänger , så är det inte mycket till film.

Filmen sägs ha nästan varit som en revolution när den kom och skakat om publiken , likt ett Beatles, vad bandet gjorde med popmusiken. Uppkäftig, rå och inte på något sätt be om ursäkt. Idag ses nog filmen med andra ögon och öron. Jag ser en hämnare utan större känsloliv (han gråter visserligen i en scen) och personlighet. När han inte skjuter ihjäl eller slår ner motståndare , då dricker han whisky eller ligger med kvinnor.

Filmen har sexistiska tendenser. Kvinnorna i filmen målas nästan alla upp på ett och samma sätt. Villiga och lättfotade. Han har telefonsex med Britt Ekland (liggandes i sängen i bara underkläder). Hotellreceptionisten är givetvis kvinna och ligger med honom. Och självklart får han i säng sin främsta fiendes flickvän. Efter det dränker han nästan henne i badkaret, och senare kastar han ner henne i bilens baklucka. Han kallar sin brors flickvän för Slyna och slår henne, när han tror att hon är delaktig i mordet.

Hans brorsdotter är ett undantag. Han visar ömhet, kärlek och skänker henne en stor slant utanför puben. Och han säger till henne, "här har du pengar så du kan ta hand om ditt hår. Lita inte på några pojkar. Sköt om dig". Hon skiner upp som en sol. Visst jag har hajar, det var en annan tid dessa filmer var en produkt av; krigen, sexuella revolutionen, ungdomskulturen och inte minst könsroller etc. Men ändå. Det känns ändå inte som någon direkt kvinnohyllning vi ser, ganska långtifrån. Och det är självfallet upprörande.

Filmer som Get Carter skulle inte bara få en remake under 00-talet (med Stallone och Caine i en liten cameo). När svart film får sin blaxploitation-era med titlar som Shaft (1971) och Superfly (1972) då liknar dem Get Carter. För liksom där som här ser vi en ensam man med inga hämningar och svagheter. Och som talar våldets språk. Quentin Tarantino, Guy Ritchie och även Shaun Meadows har nog sett Get Carter, 2-3 gånger i unga dagar, misstänker jag. Jag kommer inte se om den. TA