New York, New York

I efterkrigets New York söker den begåvade saxofonisten Jimmy (Robert De Niro) lyckan. Han sammanstrålar med den lovande sångerskan Francine (Lisa Minelli). Deras kärleksliv blir stormigt och präglat av det hårda villkoren showbiz ställer på människorna som skall uppträda...

Man sitter med ett småleende och ser Martin Scorseses musikal, New York, New York (1977) av flera anledningar. Dels är det så fräckt att regissören göra detta efter Taxi driver (1976). Det visar pondus, styrka och en filmskapare som går sin egen väg och följer sitt hjärta. Och dels visar Robert De Niro ännu en gång varför han tillhörde sin generations främsta manliga skådespelare.  Han lärde sig spela saxofon för den här rollen (http://www.imdb.com). Hans musiker är driven, ambitiös, tekniskt fulländad men besitter stort ego, och vill vara den som styr och ställer. Han är stolt, envis och tror på nya idéer, inte minst i musiken. Som Francines make är han annorlunda. Och det skulle vara enkelt att skriva att de blir mer varandras motpoler och rivaler än ett varmt och ömsint kärlekspar. Men riktigt så enkelt och ensidigt är det inte heller....De älskar varandra - på deras vis - men förlorar sig själva och varandra i jakten efter framgång. Francine blir dessutom gravid och Jimmy sviker. Han verkar aldrig vilja ha barnet eller vara den älskade fadern och stödjande maken. Musiken är hans liv. Det som fyller tillvaron med mening. 

Filmen New York, New York var ett kommersiellt självmord. Floppen var ett faktum och Scorsese hamnade i en svårare depression, kantad av tunga droger. Missbruket började redan under inspelningen av filmen.Han och skådespelerskan Liza Minelli tog droger och hade en kortare romans. Minelli hade kört fast med sin karriär i livet efter Cabaret (1972) och tydde sig till Scorsese som en slags faders gestalt. Hon hoppades på en återuppståndelse. Det blev inte så.

Filmen drog ut på tiden och blev för lång. Slutade på 4 timmar, men klipptes ner till 156 minuter. Scorsese ville med filmen hylla musikalen och det klassiska Hollywood. Han var trött med det han förknippades med: hård och våldsam realism. Floppen New York, New York skulle å andra sidan genererar på längre sikt  Scorseses come-back och kanske i mångas tycke bästa film i karriären, Tjuren från bronx (1980). Det har han De Niro att tacka för. Men på kort sikt var regissören  nära att dö av droger efter New York, New York. http://web.archive.org/web/20060710091117/http://www.scorsesefilms.com/article15.htm
TA