Frankie (Michelle Pfieffer) är 36, singel, och sliten av sitt hektiska servitris-jobb i New York. Johnny (Al Pacino) är kock som frisläpps från ett längre fängelsestraff. Han är 40 +, två barn som han inte längre har någon kontakt med. Han älskar Shakespeare, drömmer om kärlek och närhet. Hon köper video. Inga flera män. Hon satsar på film och pizza. Vad mer kan man begära?

När hon en kväll tittar ut mot de andra lägenheterna mittemot hennes, ser hon äldre par hålla om varandra. Alla har någon. Men allt är inte som det ska. Hon ser sedan en kvinna mittemot hennes fönster. Förskräckt. Förtvivlad. Rädd. Hennes man slår henne...

Med den amerikanska traditionella populärsången Frankie Johnny i huvudet uppmärksammar Johnny henne på jobbet. Han får nämligen en anställning som kock där. Hon slår ifrån sig. Ignorerar hans uppvaktande. Hans flirtande. Han är väl som alla andra män, tänker hon. Idiot som idiot. Johnny är tålmodig, slitstark och bestämd att det är ödet. Han och hon hör ihop. De visar sig även dela liknande bakgrund, de har vuxit upp i samma område och gått i grannliggande skolor. Men hur ska de förenas, om bara en är övertygade om Kärleken finns?

Det är en fenomenal film, regissören Garry Marshall (gjorde tidigare bland annat tv-serien Mork and Mindy) följer upp världssuccén Pretty woman (1990) med. Frankie och Johnny (1991) hör till den sortens kärleksfilmer som inte längre görs. Det är kolossalt mycket hjärta i den här filmen. Men utan att det rinner över. Det känns ju ändå genuint på något sätt. Så genuint som det går i Hollywood. Kärleksmagi.

 Det är inte bara en förtjusande återförening mellan skådisarna Pacino/Pfieffer, nästan tio år senare efter Scarface (1983). Det är också en film som Al Pacino behövde, hans motsvarighet till Robert De Niros Falling in love (1984). Äntligen får han spela en "vanlig karaktär" , en ordinary joe, som flera amerikaner känner igen, eller kan relatera till. Ingen maffiakung, skurk, kräk, polis på dekis etc,. Utan en man med känslor, drömmar, längtan och stort hjärta. Många pratar om Al Pacinos come-back i form av filmen som följde Frankie and Johnny, nämligen En kvinnas doft (1992) som han också vann en Oscars-statyett för Bästa manliga huvudroll. Men med facit så kom hans come-back med just Frankie and Johnny.

Det är en film som är så lätt och älska och tycka om. Och redan i början av filmen, visar Garry Marshall att han gör ingen ny Pretty woman. Johnny tar visserligen med sig hem en prostituerad till lägenheten. Hon är på väg att klä av sig, men han ber henne behålla kläderna på. De lägger sig och han håller om henne. Ömsint.
Frankie sitter ensam i tv-mörkret och skrattar åt Bettie Davis. Och hon tröstar sig med glass.

Pacino och Pfieffer lyckas förmänskliga sig själva och göra sig av med sin tärande stjärn/ikonstatus persona. Har man en gång tryckts på t-shirts eller blivit utsedd för "årets sexigaste", kan ju karriären faktiskt, vara historia. De ger sina karaktärer liv med både brister och förtjänster. Och filmen lever , och ramlar inte ner i ett mörkt hål eller fastnar i tomhet på grund av en sak: Frankies avhållsamhet och integritet. I stort sett under hela filmen går hon inte med Johnny uppsåt och behov. Hon faller inte pladask för honom. Skeptisk förhåller hon sig mot honom. Hon är tuff och viker inte undan. Ber honom dra åt helvete när han kritisera henne för hennes sätt att prata. Många pratade om Thelma and Louise (1991, en film som Michelle Pfieffer tackade nej till, enligt intervjun med tidningen Empire, juni, 2012 s.115, nr 276) och för de feministiska porträtten som målades där med Susan Sarandon och Geena Davies. Starka och självständiga kvinnor, de har en syssling i Frankie. Den då 33-åriga Michelle Pfieffers triumf talades det lite om. Istället var man tveksam till castingen av henne för rollen. Kritiker (Newdays teater recensent Linda Witner) menade att hon var för ung och för vacker för rollen. http://www.gorgeouspfeiffer.com/blog/?p=1357

 På Broadway hade teaterpjäsen Frankie & Johnny framförts med Kathy Bates i en av rollerna. Hon fanns också med i filmplanerna, men "förlorade" mot Pfieffer. Jeff Bridges var tilltänkt att knipa rollen som Johnny. Rollen gick till Al Pacino, som hade tackat nej, till Richard Geres roll i Pretty woman, regisserad av Garry Marshall. http://www.gorgeouspfeiffer.com/blog/?p=1357 http://www.imdb.com
TA