Ser om Jerry McGuire (1996) härom kvällen, och jag reagerar som alltid på regissören Camerons Crowes fina förmåga att krypa in fantastisk musik i sina filmer. Med tonerna av Bruce Springsteens Secret garden ser jag Renée Zellweger (var tog du vägen?) le nervöst mot snyggingen Tom Cruise.

Intrycket blir en smula splittrat, åtminstone i mitt huvud. Jag förstår å ena sidan vad Cameron Crowe vill göra. Han vill göra en liten kärlekshistoria mellan en stressad sportagent och en vanlig singel småbarnsmorsa. Han vill lyfta fram nervositet, osäkerhet och hur de talar i motsatsen till vad de gör och agerar.

De ler gulligt men lite för länge som man gör på film. Och jag förstår att de ska vara nervösa, lite klumpiga och så. En del scener blir lite småroliga (Cruise håller tal, dessa tal har vi sett i flera av hans filmer, i baren när han ska imponera på polarna i Top Gun och inte minst i Cocktail). Men det vardagliga är svårt att köpa å ena sidan, huvudrollsinnehavarna är lite för snygga och det är något med fotot i filmen. Ljuset och interiören , liknar mest, eh, - en Bon Jovi-video.

Det är dags för kärleksscenerna i filmen. Jag frågar mig: Skådespelare?  Vad är det för jobb egentligen?  I det här fallet ska Hen vara intim med någon hen vanligtvis inte är intim med. Det ska se ju äkta ut,  och det ska föreställa ett par som är kära och fyllda av lust.

Och de spelar ”kära” och hånglar framför en kamera och inför ett stort inspelningsteam. Det känns bisarrt. Och jobbigt när man tänker på det.

Vad säger Tom Cruise när han kommer hem från jobbet? Efter en arbetsdag med kärleksscener under inspelningen av Jerry mcGuire. Vad sa han till den dåvarande hustrun Nicole Kidman vid familjens middag?

Kan det sett ut så här?

Kidman: Vill du ha lite mer potatis?
Cruise: Gärna, tack, hjärtat,

Kidman: Hur var jobbet idag , älskling?
Cruise: Jo, det var väl ganska ok. Det blev en hel del omtagningar och så. Hånglade med Rene Zellweger i en timme, typ. Det blev bra scener till slut.

Skådespelaryrket är komplext och kräver förmodligen en del humor, distans för att hantera och förhålla sig till vissa saker. Särskilt kanske när ens partner gör kärleksscener.

 Det är dock slående i filmen hur väl allt faller ut i Cruise/Zellwegers kärlekshistoria. Det ser ju faktiskt ut som de är kära och gillar varandra så där mycket som filmen försöker berätta.  Det handlar väl om kemi mellan aktörerna, god regi och inte minst skickligt skådespeleri. Men också om hur vi förhåller oss i publiken. Det är nog inte helt oviktigt att vi låter oss luras, hoppas och förloras i Något - ännu en gång. TA