Predikant för Eldstorm

Jennifer Jason Leigh  önskade att hon fått spela elden i filmen Eldstorm (1991). Elden hade enligt henne filmens bästa roll. Det lär hon ha sagt till filmens regissör, Ron howard, efter genomläsning av filmens manus. (imdb.com)
Och onekligen är specialeffekterna av elden i den uppblåsta äventyrsthrillern filmens stora behållning.

Jag brukade älska  den här filmen när jag var 12 år. Såg om den filmen gång på gång.
Gillade Hans Zimmers musik, och det gör jag fortfarande (stycket före eftertexterna är ju supermaffigt!).
Musiken och de spektakulära specialeffekterna av elden är fantastiska. Men resten av filmen då?
Nja, skulle jag säga.

Det är stjärnspäckat, men historien om brandmännen och de omaka bröderna McCaffreys i Chicago är för pompös , övertydlig och urtypisk inoljad amerikansk. Det blir lätt som en "klumpig" Top Gun för brandmännen. En enda lång reklamfilm för yrket. Och allt görs ju med en sådan förutsägbar hand...

Bröderna Stephen (Kurt Russell) och Brians (William Baldwin) far var en av de bästa brandmännen i staden. Han dog "i strid". Lille Brian bevittnade tragedin och hans tårar fångades då på bild. Det blev sedan framsida på ett legendariskt nummer av tidningen Life magazine.
Bröderna skildes åt i vuxen ålder.
När filmen börjar har Brian återvänt till barndomens gator och han är nyexaminerad, ja gissa, brandman. Han får sin första tjänstetid i distrikt 15, ja gissa, hos sin bror. De har inte mycket för varandra.
 Stephen är för stolt för sitt eget bästa och tar chanser i arbetet. Brian är nykläckt i yrket och gör flera enkla misstag. Stephen har separerat med sin fru (Rebecca DeMornay) och lever i en båt med  Cream kassetter och öl som bästa sällskap.

Stephen ser sin gamla kärlek Jen (Jennifer Jason leigh) göra karriär bland stadens politiker som inte tvekar att beskära ner på , ja gissa, brandkårens resurser. Mitt i allt detta tycks en pyroman härja fritt i staden och orsaka stora eldstormar som slukar flera liv....

Minnen kommer förbi mig när jag ser den här filmen. Minnen av tidigt 90-tal och jag såg den här filmen på  biografen Rigoletto och blev "ny-kär". Väntade sedan länge på video-släppet av filmen, och våren 1992, kunde jag hyra filmen (no 1 video i Sollentuna) och piratkopiera den. Gissa att den där lilla killen var glad! Jag minns hur jag klippte ut bilder från videokataloger och gjorde egna omslag och just Eldstorm fick en stor bild från filmens bioaffisch. Den kassetten var jag extra nöjd med.

Men det jag inte förstod då, och som har slagit mig mer på senare år, är ju att filmen i sig och dess historia inte var så märkvärdigt. Det som var värdefullt var hur en enda film kunde skapa sådan längtan, sådan väntan, tro, kraft, sådan "magi", och ja lite påhittighet. Det var Allt som filmen skapade kring den, som var det fina.

När man sen såg om filmen , så vet jag att jag alltid var lite besviken. Och filmen är ju alldeles för lång. Det spelar ingen roll att manusförfattaren var brandman själv (Gregory Widen). Det spelar ingen roll att Robert De Niro är pyroman-utredare och Donald Sutherland gestaltar mer än väl en före detta pyroman. Det som spelade roll var vad filmen gjorde med mig. Jag ville ju då att alla skulle se filmen. Och jag var helt övertygad om att det var kanske världens bästa film. Jag blev en predikant för Eldstorm.
Jag kan sakna den där naiviteten. Jag kan sakna den där stora kärleken.
Kan sakna och jaga efter den ÖVERTYGELSEN i all evighet. Den kommer inte tillbaka.

Eldstorm är idag 25 år senare en tämligen välgjord katastroffilm (troligtvis Ron Howards önskan att göra sin egen "Skyskrapan brinner"), och jag ska sluta tjata om effekterna. Har makalöst svårt  för hur yrket läggs fram, som om det vore "krigssoldater" och det spelas Marta and the Vandellas  "Heat wave" på vägen mot en eldsvåda. Kurt Russell är som en sämre variant än John Wayne och är på många sätt hopplös och  gilla. Han vill ju så gärna vara hjälten, men det blir för mycket av det goda. När ord inte räcker, ja då låter han nävarna tala , som vilken cowboy som helst....William Baldwin är mest snygg, någon större karaktär lyckas han inte förmedla. Han var dock inte första valet för rollen, det var tydligen en viss Brad Pitt enligt imdb.com. Men Pitt valde istället rollen i Thelma and Louise (1991) och resten är som det brukar heta filmhistoria.

Russell har däremot en ganska bra scen på taket med sitt ex, Helen (Rebecca De Mornay), när de pratar om lojalitet, och vad "allt handlar" om. Han trodde på "tills döden skiljer oss åt" och han för mantrat; "om du går, då går vi alla". Klyschigt kanske, men för en gång skull känns det direkt i hjärtat. Det skulle kunna se ut så här, det skulle kunna vara så här. Och för en gång skulle är Kurt Russell - mänsklig och inte kör den där John Wayne jargongen....jo det gör han , men det är inte förrän i slutet av scenen, då han går i väg med ölen och surar efter att Helen  läxat upp honom.

1991 då jag såg filmen , noterade jag aldrig konflikten mellan brandmännen och politikerna. Om hur dryga sliskiga politiker (J T Walsh) riskerar stadens brandsäkerhet genom och drastiska besparingar och åtstramningar av brandkårens resurser och manskap.

Eldstorm går knappast till historieböckerna och är knappast så bra filmmässigt som jag ville få den till när jag var barn. Men det finns betydligt sämre filmer, och det finns betydligt tråkigare sätt och spendera 2 timmar på (än och se den här filmen). Och, japp, jag skrattar lite med Jason Leigh och Baldwins  och deras "vågade" sex-äventyr uppe på brandbils-taket....Och japp här finns en förlängning av 80-talet i synnerhet i kläderna (kolla Beverly hills modet) och i val av sound-track (Bruce Hornsby). Och japp, här finns ett sådant där bildmontage med scener då bröderna "närmar sig varann" genom lek och övningar på brandstationen. Och japp, det liknar både Baywatch och öh, Killinggängets brandstationsparodi tänka sig....
TA