Det mesta har redan skrivits om kanadensiska Sarah Polleys prisbelönta dokumentär, Stories we tell (2012). Och det mesta har redan skrivits om det som måste sägas om filmen.
Och jag är väl väldigt sen och påpeka detta.....
men....
Stories we tell är verkligen som flera ansett - en revolutionerande och banbrytande dokumentär som välter omkull en hel genre, tar i sär den och vrider och vänder och bygger upp - något helt nytt.
Sarah Polley (genombrottet fick hon i Doug Limans Go från 1999) spåddes en lysande aktris karriär för mer än ett decennium sedan, men något hände. Hon steg bort från mainstream filmerna och Drömfabriken och valde smalare, indie orienterad projekt.
Och det är drygt ett decennium sedan , då hon valde att ställa sig bakom kameran istället för framför. Och när hon ger oss sin egen biografiska berättelse om sin familj (en riktig filmfamilj, med två skådespelande föräldrar och syskonen är tydligen också insyltad i branschen) och sitt eget sökande och hårresande upptäckt i vuxen ålder, kan vi bara konstatera - hon besitter något få andra filmare förmår göra:
Trollbinda åskådaren. Fullständigt golva och knocka oss med en enastående historia. Det är romantiskt, varmt, humanistiskt, unikt, allmängiltigt, det är smärtsamt, fult, eländigt, vackert, obegripligt men också så fasansfullt fascinerande och omskakande. När vi tror oss vara i spåren på historien , ja, då inser vi hur fel vi hade....
Och successivt och skickligt håller Sarah Polley publiken på helspänn, hon vet hur hon ska väcka reaktioner och vändningarna iscensätts på ett mästerligt plan. Och det svåra, det jobbiga berättas här på ett färgglatt sätt, och fantasieggande vis. Hon har som det pratas om i filmen, "levandegjort sin döda mor" genom och återskapa och lägga till och hitta på en fiktiv figur/karaktär av minnet från henne. Och sen kommer vi till familjehemligheten; men det är inte slutet. Nej, det är början på hur man ska berätta slutet, och hur man ska berätta Historien.
Flera i filmen , flera i hennes familj har synpunkter på filmen de medverkar i. Hur saker och ting skall berättas och vilken historia som premieras. Vill man låta sig bli inspirerad av en film , eller snarare, när man tror sig ha sett allt, och saknar den stora extasen för filmen, ja , då är det ganska enkelt... om man nu vill ha kicken för filmen igen...man ser en film som Sarah Polleys Stories we tell. Det är dokumentärernas dokumentärfilm. "Dokumentärens Rolls Royce"....
Tack Sarah Polley,
Du får mig och njuta!
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar