Det sägs att Pedro Almodóvar blivit allvarsammare på äldre dagar. Men det betyder nödvändigtvis inte att han blivit en sämre filmmakare för det. Snarare tvärtom.
En del ser honom gränsöverskrida genrer och influeras medvetet eller omedvetet av till exempel Alfred Hitchcock.
I Almodóvars Brustna omfamningar (2009) tycker sig undertecknad sig se en del inspiration från den forne mästaren, allt ifrån Fönstret mot gården (1954) till Slå nollan till polisen (1954). Det är kanske inte uppenbara influenser i form av rena stölder av scener, men bitvis får man svårt och inte tänka på Hitchcock.
Bäst och sluta nämna honom nu, annars kan detta bli alltför vilseledande. För när spanjoren Almodóvar gör film , så liknar ju hans filmer ingen annans.
Och om han nu lånar eller låter sig inspireras av andra, så fortfarande faktum kvarstår - hans filmer liknar ingenting annat som du ser. Det av två skäl. Dels är han en udda, egensinnig och ovanligt fantasifylld filmkonstnär med personlig stil och dels förstärks hans verk , när vi tenderar att se mest amerikansk film till vardags. Men ingen kan säga att Pedro Almodóvar gör det enkelt för sig eller saknar karaktäristisk stil.
Det borde inte dröja förrän flera yngre filmmakare börjar "härma" honom....
I Brustna omfamningar "kopierar" Almodóvar sig själv, han berättar en ganska invecklad och intrikat historia, om en filmregissör som blivit blind. Och utan att avslöja för mycket så arbetar, denne Harry Caine (Lluis Homar) med en film, efter 14 år, och några av de scenerna han kämpar med och klippa ihop är snudd på identiska med scener från Almodóvars genombrottsfilm Kvinnor på gränsen till sammanbrott (1988).
Det är möjligt att man läser in för mycket och överanalys känns nära till hands. Men upplever det sjukt frestande att leka med tanken att den blinde filmregissören i filmen kan vara en del av Almodóvar själv. Han har blivit blind för sina tidigare verk, han har förändrats , och han vill bli den han en gång var, han vill tillbaka till sina yngre dagar. Det kan handla om åldern förstås med allt vad det innebär, rädslan för Slutet, idétorka, kreativ kris etc. Han vill ha tillbaka det namn han hade innan han skapade sin (film) persona. Han vill vara äkta, autentisk, på riktigt, för sig själv och för andra. Film skall vara Livet. Livet skall vara Film. Allt måste offras för konsten. "Filmer måste fullbordas, om det så görs i blindo", som Harry Caine säger i filmen.
Historierna kommer aldrig dö. Berättelserna kommer leva för evigt. I de rörliga bilderna väcks våra känslor till liv. Och filmskaparen blir pånyttfödd för sig själv och inför andra, och hennes tvivel är ett minne blott när åskådaren, längtar att få veta hur filmen skall sluta....Hur kommer det att gå? Det är denna fråga som håller filmkonsten vid liv, och mångt och mycket har filmen byggts upp kring den enda frågan, och är en förklaring till hela världens fascination för filmkonsten. En enda fråga...
Det är hur som helst en utomordentlig film med uppseendeväckande vacker titel och hur är det möjligt att Almodóvar lyckas berätta i stort sett tre tungsinta berättelser på sitt lättsamma vis?
Receptet innefattar: 1-2 teskedar humor, flera deciliter värme, en liter hjärta, flera matskedar hjärna och smärta och en påse riven fantasi. Kanske har jag sagt det tidigare men spanjoren dansar hem sina filmer, han leker film och lägger ihop ett pussel, magnifikt och ännu en gång erövrar han min värld. Och självklart, klämmer han in en hyllning till hans favoritfilmer, alltifrån Bergman till Fellini vilar nämligen hemma i bokhyllan hos filmens huvudperson, Harry Caine.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar