På drift i Drömfabrikens glömska

Vem minns idag Chris O´Donnell?

Han var ju verkligen på gång ett tag i Drömfabriken. 

Allt började ju lovande. Även om Al Pacino och en då den relativt okänd Philip Seymour Hoffman stal showen i filmen En kvinnas doft (1992) , fick han ju flera populära roller efter den filmen.

Och det var inga små produktioner som han fick medverka i : De tre musketörerna (1993), A circle of friends (1995), två (utskällda) Batman-filmer och en Hemingway-filmatisering In love and war (1996) och en idag en synnerligen bortglömd John Grisham-film , The chamber (1996).

 Och han spelade ju huvudrollen i brittiska regissören Antonia Birds första amerikanska film efter hennes succé med Priest (1994), drogkärleksdramat Mad love (1995) , där han spelade mot Drew Barrymore.

Men det var väl just det.

Chris O´Donnell, när man tänker efter, fick aldrig spela något annat än den han verkade vara eller gav sken av, "den vanliga amerikanska killen", den vänliga, vardagliga , sansade och närmaste präktiga grabben. 

Han utmärkte sig aldrig.

Fick aldrig "balla ur", fick aldrig utmana sig själv och kliva ur rollen som "svärmorsdrömmen". Till och med Hugh Grant fick ju faktiskt motbevisa sig själv och det en hel värld tillskrivit honom som den "brittiska charmiga lite virriga ungkarlen". Han fick ju en tid med andra roller där han faktiskt fick vara lite skitstövel (Om en pojke, Bridget Jones dagbok)...

Något liknande hände aldrig i fallet Chris O Donnell....

Han om någon hade behövt det....

När allt kommer omkring var han inte helt olik en viss Matt Damon. Två aktörer som verkligen var antitesen till säg Brad Pitt eller Johnny Depp. Damon och O´Donnell gjorde en karriär på att helt sakna eh, mystik.... 

Vän av ordning undrar väl över min hälsa, när jag ägnar måndagskvällen och tänka på just Chris O´ Donnell.

Borde jag inte vara ute i solen istället?

Gå på picknick eller så...

Jo kanske....

Men kvällen är snart över.

Och till saken hör det faktiskt till att jag såg härom kvällen filmen Vertical limit (2000) med honom i huvudrollen mot svenska Izabella Scorupco. 

Ett äventyr med en del bergsklättrings-scener  som börjar i bästa Cliffhanger (1993) stil. En fruktansvärd olycka präglar hjälten Peter(spelad av O ´Donnell) och smärtar både hans själ och hjärta. Han söker upp sin syster som är med i en spektakulär expedition i Himalaya som finansieras av en förmögen affärsman (Bill Paxton). I ett av tälten träffar han (av en slump) en av hans assistenter, spelad av Scorupco. Och tycke uppstår. Åtminstone från ett visst håll.

För och frambringa klarhet. Jag var väl varken någon beundrare men heller ingen som avskydde Chris O´Donnell när det begav sig under 90-talet. Och kanske vittnar det om något. Jag tror Humphrey Bogart brukade säga att de allra "största" väcker både vänner och fiender. Alltså med andra ord, inga gråzoner, eller varken eller....

Men får och återgå till Chris O´Donnells öde....Han får symbolisera en av alla dessa namn som var lovande men av någon anledning försvann helt från Drömfabriken främsta led.... Hur kommer det sig att dem har en smärre glansperiod, och lika fort har dem förvandlats till glömska? 

Han är ju långtifrån ensam och hamna i den ”tunneln”. Vad beror detta på? Är det varje framgångssagas utfall, när det gäller Drömfabriken? Ena dagen är du Gud, andra dagen är du , ja inte det….

O´donnell medverkar idag i diverse mer eller mindre kända tv-serier. Serierna håller i gång karriärerna. Man cashar väl in stålarna.... Eller skvallrar serierna om hur ens glansdagar tillhör gårdagen, om inte produktionen heter True Detective eller dylikt, förstås....

TA