Det är över 20 år sedan jag såg Speed (1994) på Norrtäljes lokala SF-biograf. Hade aldrig sett något liknande. Det var en total upplevelse. Jan De Bonts actionrulle kändes som det fullständiga, det omöjliga och man fick som den tonårspojke jag då var, känna att FILM KUNDE INTE BLI BÄTTRE ÄN SÅ HÄR.

Speed var sommaren 1994, det häftigaste man kunde se. Det fanns säkert och jag vet så här i efterhand att det fanns betydligt mer vågade och mer relevanta och avgörande filmer än just Speed, den där sommaren. Men sommaren 1994 handlade då bara om två saker: fotbolls VM i USA och Speed.

Kunde i månader efter biobesöket sitta och bara titta på filmaffischen. Känna då stämningen ifrån filmen, känna kraften, adrenalinet pulsera och pumpa och känna spänningen. Ja, det var just spänning som jag kände så starkt när jag såg filmen. Det var som man åkte berg och dala bana, upp och ner, fram och tillbaka, upp mot höjder, titta inte ner! Och så poff, pang, så gick det nedför.....

Polisen Jack (Keanu Reeves) fick det svettigt omkring sig när han skulle rädda människor i en buss som gick i rekordfart. Bussen fick INTE stanna, får då skulle den explodera. En bombterrorist (Dennis Hopper) hade nämligen riggat bussen med en avancerad bomb.....

Inledningen var rafflande och tog nästan andan av en. Jack skulle med en kollega (Jeff Daniels) desarmera en bomb i en hiss , någonstans i Los Angeles. Det räddades en del liv, men inte utan ett dyrt pris som måste betalas....

Hiss-bomben fortsatte i en hysterisk upptrappning i form av bomben på bussen. På bussen fick Jack oväntad hjälp av en vanlig tjej, Annie (Sandra Bullock)....

När jag nu ser om filmen, bitvis, när den visas på en av tv-kanalerna som ingår i huvudutbudet, slås jag fortfarande av det uppskruvade tempot. Jack som tveklöst är hjälten måste ständigt lösa och tampas med nya dödshot. När han har löst den ena svåra uppgiften , hinner han knappast slå sig till ro och en ny jätteuppgift utmanar honom. Han har en rejäl ärkefiende och får svårt motstånd i en sjuk hjärna och en terrorist som hela tiden tycks vara ett steg före....

Speed är inte i närheten av den kick som jag , mitt tonårsjag upplevde , då sommaren 1994.... men det är fotfarande enormt välgjort och rätt spännande. Men dessvärre har jag lite svårt för replikerna och dialogen, inte minst den som utspelar sig mellan kärleksparet Jack och Annie. Och det blir även lite träaktigt när Jack ska hela tiden svara skurken , terroristen Howard Payne (Hopper) med gåtor, och frågor....
Känns lite som tiden faktiskt inte varit så snäll med den typen av dialog.... den lät betydligt bättre för 20 år sedan....

Men holländaren Jan De Bont , som hade jobbat tidigare som fotograf och plåtat bland annat Basic instinct (1992) gjorde knappast filmen för dialogens skull. Han hade känslan för ett fett actionäventyr och han hade förmågan att faktiskt få den tidens ungdomar att tro på FILMENS STORHET och FILMENS MAGI....
Och så hade han ju tillgång till den tidens unga stora stjärnor i Sandra Bullock och Keanu Reeves....De gav ju filmen som ni förstår, en ungdomlig charm....

Det kanske är orättvist att jämföra 90-talets action/blockbuster klimat med dagens situation. Men numera är ju actionfilmen symbios med ett enda namn, Christopher Nolan och har som ni vet gjort storunder och tagit på sig rollen som dess stilbildare och banbrytare.

1994 handlade det fortfarande mest om explosioner, jakter och en katt och råtta lek, Die Hard (1988) var ännu ledstjärnan för genren, och då kunde väl ingen ana att decenniet senare skulle actiongenren tvingas åter uppfinna sig själv genom en duktig renovering, vilket skulle bland annat resultera i blockbusters med hjältar där intellektuella tankar och filosofiska idéer skulle bottna bakom masken och i tvivlet på sig själv och omvärlden, däri skulle styrkan skapas....
TA