Sidor

torsdag 11 juni 2015

Mannen bakom Tony Soprano

Läser med stort intresse Dan Bischoffs biografi Gandoflini (St martins press, USA 2014): The Real Life of the man who made Tony Soprano. Det är en alldeles ypperlig bok om Sopranos-stjärnan som dessvärre fick lämna oss allt för tidigt. Han blev bara 51 år (s.3).

Förstår att boken  är mest för de inbitna fansen av tv-serien The Sopranos (1999-2007), för en  "utomstående" lär dessa 280 sidor kännas föga angelägen läsning. Här är det nämligen mycket faktaspäckat, inte minst om hur den tidigare ut-kastaren "Fini"  som han kallades fick sitt sena genombrott (s.38).

Vid 39 års ålder provspelade han för rollen som Tony Soprano. Anthony LaPaglia ( från tv-serien Brottskod försvunnen) var tilltänkt rollen från början, men var fast i ett kontrakt och fick tacka nej till rollen. (s.115-116) Det stod mellan Gandolfini, Steven van Zandt (som fick rollen som Tonys närmaste rådgivare, Silvio Dante) och Michael Rispoli (fick rollen som Jackie Aprile). Det lutade först åt Rispoli , han hade charm, humor och ett fördelaktigt utseende. Men serien The Sopranos skapare, David Chase, valde istället Gandolfini (han bidrog med "ett mörker till serien", som var tilltalande, enligt Chase). (s.116)

Sopranos blev inte bara tidernas främsta tv-serie.
Den förnyade även gangster och maffia genren för evigt. Serien lyckades inte bara hylla Coppolas Gudfadern-triliogi (1972-1990) utan också överträffa den, i sin tyngd, bredd, intelligens, svarta humor, dess förankring i samtiden och i populärkultur och oförutsägbarhet.

Att serien gjorde stort intryck och satte spår på sin omvärld skvallrar följande om: folk på FBI och i maffians verklighet pratade mycket om serien. Flera i den undre världen har medgivit hur mycket dem gillar serien och påpekat dess nära koppling till verkligheten. (s.131)

Soprano-grundaren David Chase

Seriens skapare, David Chase, förnyade inte bara gangster och maffia-genren utan lade ny formel för tv-serierna och är klart en av förgrundsfigurerna till dagens tv-serie hysteri.


Italienare-amerikanen Chase lät sig övertalas (en gång för alla) av sin hustru och skriva ett manus som speglade hans ansträngda relation med sin mor i New Jersey. Detta blev till grund för seriens skildring mellan sonen Tony och modern Lydia Soprano. (s.7) Chase såg serien som en parodi på Gudfadern (gangsterkungen i terapi). I hans serie åkte ju gangsterkungen själv och handlade en yxa på super-marknaden, var en vardaglig familjefar och spelade golf med närmaste granne. Chase beskrev serien som "Simpons med vapen eller ett Twin peaks i Meadowlands". Enligt honom  handlade hans serie om "människor som ljuger om vilka dem egentligen är"....(s.132)

James Gandolfini hade inget behov om och ljuga om sig själv. Däremot inte sagt att han ville prata om sig själv i intervjuer eller göra press. Redan i hans unga dagar hade han tankar kring och skydda sin familj från ett kändiskap. (s.22, 41)
Det skulle handla om konsten i första hand. Intervjuer om hans privatliv skulle distrahera tittarna och förringa serien Sopranos, menade Gandolfini (s.172).

När serien gör dundersuccé märker han hur folk ropar "Tony" till honom på stan. Och hans privatliv blir alltmer avlägset. Människor vill träffa Tony Soprano, och tycks inte se skådespelaren James Gandolfini. Folk kan inte se skillnad på privatpersonen, skådespelaren och karaktären. Hur skulle han tag sig ur rollen, anti-hjälten, som gjort honom världskänd?
Han hade blivit en tv-karaktär. (s.130,s.159-160, 223)

En annan ytterst märklig iakttagelse av "hela cirkusen" kring honom, var ju hur han kunde bli älskad genom och spela ett "monster". (s.128) Han kunde komma undan med vad som helst. Fansen skulle ändå älskar honom....och den James Gandolfini porträtterade var inte Stålmannen eller en superagent som inte fanns. Nej Tony Soprano fanns ju på riktigt, någonstans i New Jersey, fast med ett annat namn förstås....(s.159)


Det är intressant och läsa om hur serien Sopranos hyllas men också förföljs av medierna. Flera av seriens skådespelare hamnar i skandalpressen, efter att dem har begått riktiga brott i verkligheten (s.133-137). Till exempel arresterades Robert Iler som spelar Tonys son, A J, i serien,  för stöld, då han hotat och stulit plånböcker av utländska turister.(s.8)
Livet härmar Konsten eller är det tvärtom?
Blir man så bra i sin roll så man glömmer bort vem man var innan?





För James Gandolfini var det både himmel och helvete... När han vigs in i HBO-familjen , och skriver på kontrakt , året 1998, och börjar inspelningen av serien Sopranos, bildar han även familj privat. Han gifter sig med Marcy Wudarski och bli far till sonen Michael. (s.119).

Paret skiljer sig , runt 2004, samtidigt som hans karaktär i serien då separerat med hustrun Carmela (Edie Falco).

Pressen älskar och nysta kring Gandolfinis äktenskap-krasch och spinner vidare på hur serien och verkligheten kolliderar. (s.147) Är det en tillfällighet eller någonting annat? Medierna har också tidigare grävt fram uppgifter om skådespelarens tidigare drog och alkoholproblem, något han tar avstånd ifrån. (.s147-151)


Under slutinspelningen av serien,  försvinner hans spårlöst i 3-4 dagar från produktionen. (s.146) Det visar sig i efterhand att Gandolfini har fått alkohol och drogproblem igen. Och det i samband med att hans äktenskap med Marcy går kräftgång...

Serien Sopranos första säsong som omfattar 13 avsnitt spelades in på 8 dagar. (s.119) Seriens sista omgång tog 28 dagar och spela in! Gandolfinis tillfälliga "avhopp" eller försvinnande spelar in, liksom en lönekonflikt som trappas upp mellan flera skådespelare och HBO. (s.152)

Det leder till lönestrejker. Gandolfini som inte tillhör den skaran, hängs ut i pressen för att vara girig och beskylls för avtalsbrott med HBO. Han får klä skott för flera oegentligheter. Det är därför en smärre bedrift att han ändå lyckas fördubbla sin lön, till slut. Och här kommer något unikt...
 Av sin fördubblade lön delar han med sig till sina 16 motspelare/skor. Han tackar ensemblen för att dem "backar upp honom, efter allt som har hänt". (s.153-155)

 Under produktionens slutskede får han svårt och memorera replikerna. Bärande ständigt på ett block fullt med anteckningar om detaljer över karaktären Tony Soprano. (s.125) Han går djupt in i gestaltningen och det har sitt pris. I slutproduktionen sägs det att han pressas hårt av David Chase. Chase sätter ihop en smärre monolog, vilket får honom ur spel. Gandolfini ringer hem till serieskaparen mitt i natten och det sägs att samtalet slutar med att Gandolfini i raseri, slår sönder en hel telefonkiosk....(s.120-121)
  

Gandolfinis väg till gangsterikonen är en framgångssaga. Uppvuxen i New Jersey med föräldrar av italiensk ursprung.(s.8-9, s.28) Det är sagan om den vanliga killen, som redan vid high-school vet att han vill bli skådis. (s.12) Men efter skoltiden jobbar han på byggen, som ut-kastare, bartender och driver populär nattklubb i New York city.
Han möter Susan Aston på en drama skola under 80-talet , där han lär sig en form av method acting. Hon skall ha betydelse (hon beskrivs som verklighetens Dr Melfi, s. 124) för hans karriär. De blir snabbt vänner och hon blir sedermera hans skådespeleri-coach.

Hon är också med honom överallt inom jobbet och stöttar honom under inspelningen av Sopranos. (s.13) Hon har enligt bokens författare en stor del i Gandolfinis utveckling och framgångar.




Efter mindre roller i Den sista pojkscouten (1991) och En främling mitt ibland oss (1992)  (s.87) får han ett smärre genombrott vid 32 års ålder i Tony Scott regisserade och Quentin Tarantino skrivna filmen True Romance (1993). (s.13, 19, 88)

Gandolfini har en ingen vanlig biroll i den filmen. Han misshandlar och torterar Patricia Arquettes karaktär svårt, och det är på många sätt en häpnadsväckande brutal scen, som man helst ogärna vill se om igen. Och det är ganska märkvärdigt, hur mycket man hatade honom i den filmen, och hur han drygt 10 år senare skulle vara Gud för många. Det tidigare hatet hade plötsligt förbyts till något som bara liknar Kärlek.


Tony Soprano var ju även han ett monster, i boken får författaren mig och minnas hur han kunde begå hemskheter , i avsnitt efter avsnitt. Till exempel i en del när han och dottern Meadow (Jamie-Lynn Sigler) reser till olika skolor för och hitta lämpligt utbildningssäte för henne i framtiden. Under bilresan och medan dottern väntar på fadern, mördar han en av sin motståndare , brutalt och bestialiskt utanför en bensinmack. Sedan borstar han av sig och går till bilen, startar motorn och ler mot dottern Meadow, som inget hade hänt. (s.128, 213)

Han kunde dansa mellan det goda och det onda, lär andra ha sagt om honom. Det sades att han ville gestalta karaktärer som var som hans "mor och far"(s.23) , men under sin dramautbildning, fostras han in i ett annat tänkande. Han lämnar det "vanliga" , "det familjära", och man tar fasta på det obehagliga, det hotfulla, det aggressiva och det skräckfulla, ja monstret, som finns i honom. Han lär också sagt att tricket bakom skådespeleri handlar om: att inte ge publiken "the guy the next door". (s.18, 76) Och ja, det är väl upp till egen tolkning, det där, men kontentan liknar väl, att göra en karaktär speciell, utmärkande, svag, sårbar, excentrisk och kanske rent ut av obehaglig. Så länge han inte är som din Svensson granne, typ.

Och Gandolfini hann finslipa rollen som läskig psykopattyp i filmer som True romance, Fritt fall (1994), She´s so lovely (1997) och 8 mm (1999). Han var helt klart varm i kläderna när det var dags för Tony Soprano....


Tiden efter serien (2007) präglas av dunkla moln över Gandolfini (s.179). Till glädjeämnena i hans liv räknas hans  nya hustru  (s.178, 192, Deborah Linn) och deras nyblivna dotter. Som skådespelare är han sökandes och närmast frustrerad och förtvivlad. Hur ska han komma vidare i karriären? Hur ska han komma ur den lite väl trånga kostymen som våldsam gangsterboss?  Det som var en välsignelse har nu blivit en börda. Ett spöke.
Hans fans verkar bara vilja se honom i en enda roll. Han själv önskar gärna roller i komedier (s.167). Det blir också några sådana innan hans död, 2013. Men de våldsamma roller lämnar honom inte helt (t ex Killing me softly från 2012) i sticket. Mot slutet av hans liv går han upp ordentligt i vikt, detta är en följd av knäoperationer som han tvingas  göra. Den långa viloperioden efter operationerna förvärrar hans viktproblem.(s.225,228)

I juni 2013 dör en tung Gandolfini av en hjärtattack i Italiens Rom. Han är där med sin 13-åriga son, Michael, för och visa honom familjens rötter, inte helt olikt vad Tony Soprano också gjorde i serien.
Läsaren och författaren noterar på nytt, hur nästan Livet låter sig härma Konsten när det rör sig om en man som James Gandolfini. TA


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar