Fellinis oinspirerade ögonblick

Flera ser framemot Fellinis nya film efter succén med La Strada (1954).
Regissören har fastnat för projektet Il bidone (fick den svenska titeln Skurken). Projektets manus är inget några producenter ens vill röra vid sig. Titeln Il bidone (1955) är laddad , ett slang-ord som upprör. Titeln syftar på svindlare, ungdomar som lever vid samhällets utkanter, bedrar, lurar, utnyttjar fattiga och begår brott.

Fellini har alltid haft kontakter från den världen. Människor som han mötte under fattigdomen före och efter kriget, på den svarta marknaden och andra arenor, där människor mer eller mindre gav efter för och bara klara sig för dagen... (s. 167, kap 20 Martyr for the con , Il bidone/ The Swindle från boken Federico Fellini av Tullio Kezich från 2002, Faber and Faber. Inc)

När filmen går upp på biograferna så sker det under mitten av 50-talet. Det är en tid då Italien är på väg tillbaka som land, med ekonomisk tillväxt och folk kunde mindre förlita sig på tjuvtricks för att överleva....

Il bidone var inspirerad av berättelser Fellini hört, och från konversationer med en äldre skojare som han mötte under inspelningen av La strada, men också från hans vän Eugenio Ricci, som sägs ha skickat i väg regissören till Cinecittá , 1940 för och sälja en falsk diamant.

Efter La strada hamnar regissören i depression, och där någonstans föds idén till filmen, en tragedi fastnar i hans huvud som liknar denna.

Han vill ha Humprey Bogart i huvudrollen som Augusto, för han anser att Bogart har det rätta utseendet för och gestalta en skojare från Calabria.
Bogart är dessvärre sjuk och befinner sig i den sjukdomen som kommer ta hans liv, två år senare. Fellini måste hitta någon annan.

Frank Sinatra finns i bland namnen som nämns , men Fellini har hört om sångarens arrogans och släpper honom ur tankarna. Fransktalande skådespelare som Pierre Fresnay och Jean Servais är heta kandidater, men Fellini har inte hört talas om dem. Han har inte besökt en biograf sedan han själv började producera film.

När han ser filmaffischen till All the king´s men (1949) blir han alldeles till sig av Broderick Crawfords ansikte.
Crawford vann en Oscar för insatsen i filmen, 1950. Han är tung, en melankolisk skådespelare med varma ögon. Han är också perfekt för filmen, och efter några telegram skriver han på.

"Brod" är tacksam, från första början då han stiger på flygplanet. Upphetsad av att bara få vara i Rom. Han dricker mineral vatten. Hans föräldrar sysslade också med teater och han har varit i branschen sedan barnsben. Han har just lämnat ett misslyckat äktenskap och talar bittert omkring det. Fellini försöker muntra upp honom, han är i Italien nu; det kan ju bli som en semester och han får ju göra en bra film också. (s.167)

Inspelningen är tänkt att starta i Marino i slutet av April. Ingen visste då att inspelningen skulle "krocka" med en vinfestival. "Brod" blir först perplex, så småningom, när han väl förstår vad som pågår, har han svårt och stå emot frestelserna.

Fellini får sedan förklara varför hans huvudrollsinnehavare försvinner iväg och återvänder efter två dagar senare, berusad och sovande i sin trenchcoat.

Regissören får se sin "stjärna" arbeta i ett "moln av alkohol". Crawford glömmer sina repliker, brister ut i gråt och exploderar i vrede. Vissa dagar känner han inte igen Fellini och han vet inte riktigt vad han är och vad han gör.

En alltmer desperat Fellini tar hjälp av en sufflör för att hjälpa skådespelaren med replikerna, tar till  rep och trä pinnar för och förflytta skådespelaren "rätt" genom scenerna.
Det ser inte ut som något fungerar.

Det ser dessvärre ut som Crawford inte kommer klara inspelningen, i huvudtaget. Varje scen verkar bli den sista. Produktionens läkare är bekymrade över skådespelarens hälsa.

Men på något mirakulöst sätt....visar det sig att den då 44-åriga amerikanen, Crawford, skulle klara sig och överleva ytterligare 30 år i branschen. Han klär sig verkligen i rollen som 48-årige Augusto, eftersom han ser äldre ut än sin riktiga ålder. Han utstrålar också en smärta som känns minst sagt, genuin. (s.168)

För varje inspelning som Fellini gör uppkommer olika svårigheter. När det gäller filmen Il bidone/Skurken så handlar det om italienarens oförmåga att hysa större känslor för sitt projekt. Han är märkligt nog - alldeles likgiltig inför filmen.
Han är inte förhäxad av sin skådespelare, den här gången och känner sig inte vägledd av dem.  Däremot sägs skådespelarna var inspirerade av sin regissör och kallar honom bland annat för "Maestro".... (s.169)

Filmen öppnar Venedigs filmfestival (september , 1955) och under visningen lämnar en del av publiken salongen. Flera gillar inte filmen eftersom den är inte rolig. Il bidone/Skurken blir inte nominerad till Guldlejonet och blir utan pris. Det skulle dröja länge innan Fellini återvänder till Venedig igen. (s.171-172)

Filmen får generellt negativ kritik i tidningarna. Il bidone/Skurken räknas som "ett fiasko", "en film som han aldrig borde  ha gjort" osv. Det anses vara Fellinis "tyngsta" period i karriären, filmbolaget är inte heller glada över resultatet och den släpps inte förrän 1964 i England. Då blir det heller inga hyllningar. Filmen får också låga publiksiffror. Långt senare omvärderas filmen av både kritiker och nära besläktade runt regissören. En del rankar den som "regissörens mest modiga och noggranna film, någonsin". (s.172-173)

Källa: Federico Fellini, His Life and work av Tullio Kezich, (2002 Faber and faber, inc, giangiacom feltrinelli editore, italy)  
 TA