Haneke upphör inte med att uppröra

HAPPY END fransk-tysk-österrikisk film i regi av Michael Haneke
Medverkande: Isabelle Huppert, Jean-Lois Trintignant, Mathieu Kassovitz,
Fantine Harduin m fl.
Speltid: 1 t 47 min
Betyg: 4/5

Michael Haneke gör verkligen film som ingen annan. Han har gjort flera oförglömliga filmer genom åren. Hans film Funny games (1997) är förmodligen mitt livs otäckaste filmupplevelse. Det är mycket egendomligt varför jag fortfarande går och ser hans filmer. Det borde inte vara så. Jag borde ju sedan länge varit avskräckt från hans ruggiga betraktelser av inhumana människor. Men icke. Haneke har själv påpekat att det säger mer om människorna som väljer att se hans filmer än själva filmerna i sig. Hans filmer utmanar, upprör och överraskar oss. Han "leker" med våra sinnen på ett sätt som jag inte sett sedan Hitchcocks glansdagar. Det är fascinerande och aldrig tråkigt.

Han har undersökt våldets mekanismer (Det vita bandet), och inte sällan har han utforskat diverse tekniska innovationer. I Dolt hot (2005) var han klurig då han berättad om en granskad journalist (Daniel Auteuil) vilken blir plötsligt - granskad och övervakad av en okänd individ. Maktbalansen är med andra ord - förändrad.

I hans senaste film Happy end ser vi en högutbildad familj fullständigt krackelera. Allt börjar med att en byggarbetsplats i Calais rasar samman -  rent bokstavligt. Arbetspersonal skadas och anhöriga kräver sedan ersättning av familjeföretaget som anlitar juridiskt ombud. Och en olycka kommer sällan ensam. Familjens överhuvud och åldrande patriark (Trintignant) är livstrött, och alldeles grå ända in i själen. Likgiltig för det mesta. Han gömmer sig bakom en tidning och ber sin dotter (Huppert) käbbla med sitt barnbarn någon annanstans. Han har ingen mataptit. Och han ser inte hur hans barn och barnbarn plågas av oegentligheter och känslomässig kyla.....

Lars Noréns familjer står i le jämfört med Hanekes familj i den här filmen. Happy End är liksom Ruben Östlunds The Square en film som handlar om allt och samtidigt om ingenting. Den kastar t ex ljus på flyktingkrisen, sociala medier och klassklyftor. Det här är den sortens film som behöver sjunka in sig i både sinne och själ. Man behöver smälta den. Även om Michael Haneke knyter ihop säcken tjusigt mot slutet, så är det en intellektuell film som åskådare i högsta grad är med och skapar... Inte en film för alla....med andra ord. Den är bortom din komfort zon... Oförutsägbar, tänkvärd, obehaglig och otroligt välspelad och ja, ni har förstått redan, - titeln är en smula ironisk....TA