Förstklassig och bedårande regidebut

LADYBIRD
amerikansk film i regi av Greta Gerwig
Medverkande: Saoirse Ronan, Tracy Letts, Timothee Chalamet,
Laurie Metcalf, Lucas Hedges, Beanie Felddstein m fl.
Speltid: 94 min
Betyg: 5 /5

Skådespelerskan Greta Gerwigs regidebut, Ladybird (som hon även skrivit manus till), har sedan länge unisont hyllats världen över. Filmen är Oscars-nominerad för Bästa film och Bästa manus. Dessutom har filmens skådespelare Saoires Ronan (Brooklyn) och Laurie Metcalf (JFK, Misstänkta förbindelser) även chans att knipa varsin statyett, för, Bästa kvinnliga huvudroll respektive Bästa kvinnliga biroll. Inte illa för en regidebut. Inte illa, alls.

Motsvarar filmen alla förväntningar och hyllningar då? Ja, det gör den med råge. Jag ställer mig genast längs med hyllningskören. Ladybird är en smått mästerlig film om att växa upp, diverse uppbrott, att formas, att förhandla med sig själv och sin omgivning. Om att vara ung. Om att bli vuxen och stå upp för sig. Om svårigheten att vara människa. Greta Gerwigs film är mångbottnad och hennes manus erbjuder komplexa porträtt och dialogen är det bästa jag upplevt på stor filmduk på mycket, mycket länge.

Det är intelligent skrivet , och inte alls övertydligt eller att det skrivs på näsan, som dessvärre, amerikansk film ofta lider av. Gerwig underskattar inte sin publik. Filmen utspelar sig 2003 och efterspelet av 11:e september. I Sacramento, växer den 17-åriga Christine "Ladybird" McPherson (Ronan) upp. Hennes mamma (Metcalf, strålande!) jobbar som undersköterska på stadens vårdcentral. Pappan (Tracy Letts) är arbetslös. Ladybirds bror Miguel är adopterad, och deras relation är frostig och långt ifrån kärleksfull. Hon drömmer om att en dag lämna staden och följa drömmarna i New York. Hon skriker efter  kultur, bildning och ett större utbud av konst. Sacramento tycks vara för litet, och särskilt för en sådan som Ladybird. Bråken med mamma finns där. Ladybird är som tonåringar är mest. Trotsig, Drömmande, slarvig, självupptagen, fylld av hormoner och känslostyrd.  Hon går i en katolsk skola. Med tiden kommer hon ifrågasätta allt. Även Guds tron (..."vi tror inte på Gud, men vi tror på namnen vi fått av våra föräldrar"... )

Teater , sången och dansen lockar henne. Hon medverkar i skolans regi. Prästen som leder verksamheten är deprimerad. Inte ens Vår Herre kan se honom. Han öppnar sig hos sjuksköterskan på vårdcentralen. Han har ingen annan att ty sig till. På teveskärmarna lyser bilder från Irak och USAs så kallade "operation ökenstorm"....    Det blir Thanksgivning. Det blir besvikelser med kärlekar. Allt som börjar så bra. Dansa tryckare till Bone thugs N harmony i westernkläder. Men är det något vi lär oss med tiden, så är det en sak - det blir sällan som vi tänkt oss....

Ladybird är som ni förstår ett smeknamn. Ett smeknamn som hon använder som protest mot inte minst sina föräldrar. Men det får även ses som en  strävan åt att få känna sig unik. Hon kastar iväg flera ansökan till college. Och vem känner inte igen sig i att bli utskrattad eller "nedtrampad" av en cynisk kurator?
I filmen ser vi vackra scener , ledsna scener, roliga och fula scener.....som livet självt. Jag kan tycka att det är kolossalt fint när Ladybird står upp för Dave matthews band och sin bästis....mitt hjärta smälter...jag ryser av välbehag inombords....

Det finns åtskilligt mycket mer att skriva om en film som Ladybird. Men det vore på något sätt lite synd att förstöra festen, för er som ännu inte sett filmen. Ladybird imponerar och filmen förtjänar storpublik. Det känns fantastiskt att den här filmen får inviga Stockholms feministiska filmfestival, eftersom det är ju en kvinnlig regissör, med kvinnlig blick som speglar en ung kvinnas livsval.

Historien är föga nyskapande , vi har sett det här tidigare i Fucking Åmål (1998) och Sista natten med gänget (1973) och en rad andra filmer. Men Gerwig uppdaterar och blåser liv i genren och här får vi en 2.0 version för Justin Timberlake-generationen eller generation facebook....Vi får en film som unga tjejer kan framförallt spegla sig i och relatera till. De kan förhoppningsvis åldras ihop med filmen, finna tröst, stöd, styrka och energi med filmens huvudrollskaraktär. Tack Greta Gerwig!!!
TA