Medverkande: Eva Green, Alicia Vikander, Charlotte Rampling och Charles Dance m fl.
Speltid: 104 min
Betyg: 2 /5
Lisa Langseth är en modig filmregissör/manusförfattare. I hennes förra film Hotell (2013) utforskade hon gruppterapisessioner och i debuten Till det som är vackert (2010) undersökte hon bland annat klassklyftor, kulturellt kapital och kulturmannen. I hennes tredje film; Euphoria, - som är hennes första utländska produktion med engelskt tal - är det mörkare och dystrare toner än tidigare. Här belyser Langseth stora existentiella frågor, hur mycket är ett liv värt? vem har rätt att ta sitt liv och ska dödshjälp ens få finnas? Vad önskar vi oss , innan vi dör?
Omaka systrar (Eva Green och Alicia Vikander) återförenas i vuxen ålder efter att ha glidit i sär i tidig ålder. De bestämmer sig för att resa mot en mystisk plats, förlagd någonstans i östra Europa. När de nått destinationen går det upp för den yngre systern vad resans egentliga syfte verkar vara......
Euphoria är en ambitiös film och hantverk-mässigt välgjord. I bästa fall kan historien väcka tankar och funderingar kring existensen. I mitt fall kändes filmen alldeles för nattsvart för min smak. Historien tar varken några vändningar eller erbjuder något alternativ. Langseth har väl kanske varit mer intresserad av en plats och ett tillstånd. Och det kan ju funka, men alla är ju inte Sofia Coppola, tyvärr....
Karaktärerna får vi inte känna på något djupare plan. Det känns ganska platt gestaltat. De är varandras motsatser och det nystas en del i deras förflutna som är kantat av svek, egoism och rivalitet. Det här skulle Bergman nog ha gillat. Men för egen del skruvar jag på mig. Jag berörs aldrig av karaktärerna eller det som rullas upp i berättelsen. Var finns det mänskliga? Jag har svårt och relatera till persongalleriet. Har det med att det är kvinnor i huvudrollerna? Jag blir genast orolig. Och jag försöker lugna mig med att det har inte med könsskillnaderna att göra. Det är ämnet i sig och sättet som Langseth väljer att berätta det på , som gör mig mindre nyfiken. Det är för uppgivet. Det är för bittert. Nyanser någon? Här slänger systrarna mat på varandra...och det känns bara så meningslöst. Och jag blir faktiskt för en gång skull osäker på Alicia Vikanders så kallade storhet....
Det är en väg som gäller....
Det hela liknar en enda lång vistelse i dödens väntrum. Obehagligt, minst sagt. Depressioner och dödslängtan har jag sett i andra filmer tidigare (Lars von triers Anti-Christ och Joachim von triers Oslo 31 augusti) och blivit långt mycket mer engagerad än vad jag blir med Euphoria.
Det finns dock några enstaka scener som väcker något i mig: en kärleksscen mellan Eva Greens Emelie och en före detta fotbollsspelare. Här sker ett möte. Här händer något. Det gäller även några dans-scener då vi elegant får veta lite mer om Eva Greens livströtta Emelie respektive Charlottes Ramplings karaktär. Men det är alldeles för lite för att det ska kunna hålla för en långfilm. Möjligen en kortfilm, kanske. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar