Det är väl konstigt egentligen. Men det är väl så det är. Jag borde skriva om helt andra saker, men jag tänker mest på Mel Gibson. Det har jag gjort under en längre tid, tja, sedan jag läste om honom på nätet. Jag läste om en Hollywoodstjärna som ingen längre vill jobba med. Jag läste om en Hollywoodstjärna som sades slå sin fru och säga kränkande saker mot allt och alla. Det var en absurd läsning. Vad har hänt med honom?
Är allt sant det som skrivs om honom?
Det är och förblir svårt att veta.
När jag växte upp på 80-talet var Mel Gibson en filmhjälte som förkastades av min far (du hade rätt, pappa!). Min pappa tyckte att han var en "undermålig skådis" med ett begränsat register (poliskaraktären Martin Riggs galna blick och flirtande leende). Jag var inte alls lika kritisk.
Jag var fullt upptagen av Dödligt vapen-filmerna (1987 respektive 1989). Kan tänka mig att dessa filmer fungerade då som "kickar" för en liten pojke. Kanske kunde fenomenet liknas med vad flera barn kanske under 50-talet upplevde med John Wayne och westernfilmer. Eller varför inte Dirty Harry med Clint Eastwood på 70-talet? Det var ju filmer, fenomen som inte skulle analyseras i större grad. Jag kan dock idag se och skrämmas över det våldsamma och det brutala som finns i liknande filmer. Samtidigt var det filmer som fullständigt brände tag i mig och jag var alldeles uppslukad av poliserna Martin Riggs (Gibson) och hans kollega Roger Murtaugh (Danny Glover).
Mel Gibson må vara mer eller mindre förstörd idag, en osympatisk person på flera plan. Vad hände med filmstjärnan? När förlorade han de omtalade fötterna? När och varför förvandlades han till ett ruttet ägg?
Jag kan dock konstatera att han en gång hade en viss betydelse i mitt unga filmliv. Han stod för "filmmagi" i flera filmögonblick. Och det kan ingen ändra på eller ta ifrån honom. Det rörde sig inte bara om Dödligt vapen-filmerna. Det var filmer som Brännpunkt djakarta (1982), Tim (1979), Mad max - bortom thunderdome (1985), Floden (1984) och Gallipoli (1981).
Man växte sedan ifrån Mel Gibsons filmer. Det blev också svårare att uppskatta honom , både som filmregissör (har dock inte sett Hacksaw Ridge, ännu) och skådespelare. Han kändes mest som en seriefigur. Under 90 och 00-talet figurerade han i en hel smörja och jönsiga produktioner (Vad kvinnor vill ha, Patrioten tex). Men jag gillade honom i M Night Shyamalan skräckthriller Signs (2000). Gibson var där i sitt rätta jag, han var lugn, metodisk, försiktig, tystlåten och det var en klar övergång eller tillbakablick till hans "förlorade tidiga 80-tal". Jag är helt övertygad om att regissören M Night Shyamalan var medveten om detta och ville hitta den sidan av Gibson igen.... Mad max....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar