En clowns tårar

Det har snackats en del om att Ben Stiller skulle göra en Jim Carrey i samband med rollen i Noah Baumbachs film Greenberg. Ni kanske minns Jim Carreys transformering från  flams trams (Ace Ventura) till en mer seriös figur i mästerliga dramat Enternal sunshine of spotless mind (2004).

Draget var nödvändigt för bilden av Jim Carrey, för att kunna utvecklas som – karaktärs- skådespelare. Och vad han gjorde var - kort sagt, att byta fack - innan det skulle bli försent…

Annars är det gott om exempel på komiker som mer eller mindre misslyckats att med dylika bedrifter. Ypperligt exempel stavas R o bi n W i l l i a m s. Han slog igenom i tv-serien Mork and mindy (1978), och lyckades senare kombinera fin känsla för både komedi och drama under 80-talet i filmer som, En ryss i New York (1984), Döda poeters sällskap (1989) och Good morning vietnam (1987).

Men sedan kom 90-talet. Och Robin Williams gjorde en Dustin Hoffman a´la Toostie (1982). Han klädde ut sig till kvinna i Välkommen Mrs Doubtfire (1993), och sen var det kört.

Det blev mest larviga komedier för Williams. Knappt att en 7-åring kan försvara hans filmer.

2000 försökte Robin Williams förnya bilden av sig själv, genom att gå iväg från buskis och farserna, och gå till roller i thrillers av psykologisk karaktär. Han gjorde en psykopat i One hour photo (2002), och hade en mindre roll i Insomnia (2002) med Al Pacino. Men det slog inte särskilt väl ut.

Steve Martin försökte också byta fack; övergav komedierna tillfälligt och satsade ett tag på drama och thrillers, bland annat i David Mamets Konspirationen (1997). Och även om det gick lite bättre för Martin än för Williams, så bar det inte riktigt.

Adam Sandler och Will Farrell är också komiker som också försökt göra likande höjdhopp med filmerna Punsch drunk love (2002) respektive Stranger than fiction (2006), utan att riktigt lyckats. Men då handlar det mer om filmerna än om dem själva.

Och nu är det Ben Stiller som nu senaste i raden av komiker försöker byta fack. Modigt, men knappast lättfixat. I Greenberg spelar Roger Greenberg som tampas med medelålderskris och kraschade rockdrömmar när han återvänder tillbaka till hemstaden Los Angeles.

Filmen är onekligen sevärd, och har flera klara poänger, skriven av äkta paret Jennifer Jason Leigh och Noah Baumbach. Men det är långtifrån höjderna i Bambouchs första film (hittills enda fullträff) , The Squid and the whale (2005).

När den filmen bjuder på oväntade skådisval (William Baldwin!), övertygande insatser (Laura Linney och Jeff Daniels och nykomlingen Jesse Eisenberg), samt ett eget berättarspråk och ett oerhört fyndigt manus (det är nästan som en intellektuell, komisk filmatisering av Ulf Lundells Den vassa eggen), går filmen
Greenberg, bara på halvfart.

Filmens stora belastning heter – Ben Stiller. Han förmår inte övertyga i sin första ”seriösa” roll sedan Reality bites (1994) om jag inte missbedömer mig. Han har helt enkelt gjort alldeles för mycket komedier sista decenniet, så det enda jag ser i Greenberg är - en clown som har bleknat, en clown som har låtit sig förlöjligats, en vuxen man som ständigt grimaserar, höjer rösten, svär och har stora ögon. Jag ser bara Zoolander (2001). Det går inte.

Jag ser bara Sviterna av Zoolander. Det är det enda jag ser i Greenberg.

Men kanske borde jag se på det annorlunda.

Kanske ponera att Ben Stiller bara spelar sig själv i Greenberg, en fyrtio plussare med identitet kris och våndor för åldrandet, och som söker uppmärksamhet likt en tonåring efter rus och bekräftelse.

Men, nej, jag ser bara Zoolander, hur jag än vänder och vrider. Och Greenberg och Ben Stiller får mig att omedvetet hämta Smokey Robinsons Tears of a clown i skivhyllan.

TA